Fyra månader, valpskola och framtidshopp

Ja herreminje vad tiden går. Igår fyllde valpen fyra månader och dagen före det hade vi vår första lektion på valpskolan. Tillsammans med fem andra valpar och dess familjer bildade vi en förväntansfull skara på gräsmattan för att lyssna på vad fröken hade att säga. Det var långbeningen Wilma och så ett gäng gulliga ulliga pälsbollar, och en yttepytteliten vavva. Bra gick det hur som helst och kul tyckte vi att det var, båda två. För det är så himla roligt att arbeta med henne, min oslipade diamant. Det går snabbt och det gäller att vara åtminstone i närheten av lika kvick, men oj så ambitiös hon är när man lyckas nå fram. När man lyckas göra det på hennes vis. Tillsammans ska vi nog bli något bra, min vilda vinthund och jag!

Hemma i eskilstuna!

Duktig tjej i bilen på väg hem.

Hurra hurra. Nu är vi hemma i Eskilstuna och allting har gått så bra. Från den långa resan hem och omställningen till det nya familjelivet till lillebrors studentmottagning. Hon bara finner sig. Och är så glad. Särskilt åt de andra tvåbeningarna som ju också bor här. Nästan för bra för att vara sant tycks Wilma tänka.

Och här är det ju bra härligt. Sol, värme och egen trädgård. Ett hus där man kan springa runt runt utan att det tar stopp någonstans och med en hel soffa alldeles för sig själv. Alltid minst en ledig famn eller någon att busa med. Till och med skeptiska lillebror är såld. Såklart.

Kalashund

Gårdagen började som sagt med att Wilma fick vara hos barnvakt i ett par timmar på förmiddagen, vilket hon älskar. Min snälla vän Emma (som hon har varit hos förut) hade valpabstinens och jag hade passande nog lite saker att stå i. Vilda valpen ägnade sig åt att busa, klättra på vardagsrumsbord och kissa inne och var således mycket trött och nöjd när jag kom för att hämta henne.

 På kvällen var det sedan dags för dubbelt tjugofemårskalas. Tält hade införskaffats till skydd från regnet, och Wilma fick en egen plats i ett av hörnen. Inbäddad i filtar och med lite gott att tugga på fann hon sig snabbt trots födelsedagssånger och handklapp. Att hon dessutom njuter så av att få vara i centrum är jag så himla tacksam för. Ju mer folk det är, desto bättre verkar hon trivas. När jag tyckte att det var nog för hennes del ville hon inte alls gå därifrån. Man ska ju sluta när det är som roligast, tjatade jag.

Idag har vi söndag som sig bör. Valpen bökar och grymtar i sin snugglebag och jag pluggar samt skriver brev till farmor. Wilma hade ju namnsdag för en vecka sedan och det är väl så dags att tacka för hälsningen nu.