Hund nummer två, att vara eller icke vara?

Bara ett par veckor efter att Wilma flyttat in kände jag att nej, det går inte att bara ha en. Helst flera stycken men åtminstone två. Och sedan dess har jag planerat för just hund nummer två. Tiden, engagemanget och viljan finns. Allt jag lägger ner på Wilma skulle räcka för en hel kennel, det här är ju mitt liv och har alltid varit. Är man uppvuxen med att ha spenderat all sin lediga tid hos ett par shetlandsponnyer så är det liksom kört redan där. Det som är krokigt kan inte böjas rakt. Och jag vill inte ha något annat.

Wilma må vara ung, och egentligen är det kanske klokast att vänta bra mycket längre, men för att se till vart jag står i livet är det egentligen nu det är som allra mest passande för min egen del. Dessutom är hon en stabil hund, livlig men balanserad. Orädd, social och enkel. Funkar i alla sammanhang, har en positiv inställning till livet och god grundlydnad. Jag tror att en kompis bara skulle göra henne gott.

Så nu har jag letat med ljus och lykta efter en vuxen hund, eller åtminstone en som kommit ur valpåldern. Det känns lugnast så. Vi kom så pass långt att vi planerat att hälsa på en till synes perfekt liten hund, men så löste sig ägarens situation i sista stund. Är verkligen uppriktigt glad för hennes skull, men synd för oss såklart. Bara att leta vidare och jösses, det är ju som att hitta en nål i en höstack. Fy sjutton. 

Så nu har tankarna på en vintervalp tagit fart. Det är ju något visst med att få vara med från början. Forma och se dem utvecklas till egna individer och personligheter. Wilma ska ändå ta det ganska lugnt kommande månader, bygga upp kroppen och få utvecklas i sin egen takt för att vara redo för ettårsdagen och allvaret i februari. Jag kan väl lika gärna ha en valp på magen när vi är ute på våra långa skogspromenader? 

Okej, så långt allt väl. Men så har vi ju det här med val av ras. En till vinthund är inte riktigt aktuellt, ingen skulle ändå kunna vara lika fantastisk som Wilma och jag vill ha någon som kompletterar henne. Samtidigt ska de ju ha utbyte av varandra, ha en energinivå som fungerar tillsammans och ungefär samma behov. Jag när visserligen en liten dröm om dessa vallhundsraser, men det känns som att det ligger ganska långt bort i framtiden. Typ lika långt bort som den där gården på landet osv osv. Så nu ser jag mig om efter en hund ungefär i Wilmas storlek, som är arbetsvillig och går att satsa på. Jag vill träna och tävla och ta oss någonstans, även om målet inte är att bli bäst i sverige.

Och ja, ju mer jag funderar på det, desto mer rådvill blir jag. Jag vet att om det väl blir något alls av detta så kommer det att bli bra, men vägen dit är så himla lång. Jag lär hinna bli både gråhårig och flintskallig på kuppen. Ack ack ja, den som överlever får se.

Gosvalpen, 10 veckor.