sidor

17 november 2013

Fantastisk helg och kursavslutning med personspår!

Men vilken fantastisk helg vi har haft! I fredags var Wilma på dagis med sina bästisar, mycket nöjd tjej. Vi mötte även upp Steffi som hade diverse delar från älg med sig till oss. Ben, organ och kött. Allting var mycket poppis här hemma, till och med inälvorna gick när snabbare än vanlig nötfärs. Det trodde jag faktiskt inte. På grund av sjukdom och förhinder blev det ingen fredagsträning, men en lugn kväll hemma var inte heller helt fel.

Ville, Akki & Wilma.
Igår (lördag) började vi dagen med italienarträff. Tio stycken italienare plus taxen Ville, och då kunde ändå inte alla komma. Tänk att det finns så många fina pinnar häromkring! Jätteroligt såklart och Wilma drog runt värst av alla. Hon bara springer och bryr sig inte om vilka som hänger på. Tokfian. Lite jobbigt när hon blev trött och de andra hann ifatt och nafsa henne i rumpan bara. Då blev hon gnällig och mammig. Annars var alla så snälla och glada.

Full fart framåt!
 Efteråt mötte vi upp Ellen och Denniz för lite lydnadsträning. Wilma och jag tränade på det fria följet, ingångar och byteshandel med leksak. Mot slutet så hjälptes vi åt med några inkallningar. Grymt bra pass för vår del, trots att det blåste halv storm och småregnade. Så himla duktig är hon och jag kunde inte varit mer nöjd med passet. Det vi behöver slipa på nu är positionen i fotgåendet. Hon hamnar gärna lite långt bak men jag vet inte riktigt hur vi ska komma tillrätta med det, så vi får se vad vi ska göra åt saken.

Labradoodeln Denniz.
 Idag (söndag) var det dags för vårt första personspår och även kursavslutning. Varken Wilma eller jag har spårat innan och jag trodde att det skulle ta ett tag innan hon sänkte huvudet och slog på näsan. För någon som naturligt främst använder synen vore det ju liksom inte konstigt. Döm om min förvåning när hon tog båda spåren klockrent, helt utan hjälp! Gled iväg lite på första men tappade inte fokus, cirklade någon gång på andra då min återgång låg ganska nära spårkärnan men löste det långt över förväntan. Första låg i kanske trettio minuter, nästa runt en timma. Med andra ord, fantastisk liten hund!

Wilma är ute i spåret och snurrar.
Medan spåren låg så körde vi några skick med uppletande. Det var dock inte alls vad Wilma ville göra som fortsatte springa efter spår, så kul är faktiskt inte en död leksak att man behöver ödsla någon energi på den. Turligt nog är Carro en finurlig människa, och fäste helt sonika en långlina i handtaget på leksaken. När Wilma sedan var på väg fram (hon hittade den ju varje gång men grep aldrig och fortsatte istället leta) drog hon till i snöret så att den rörde på sig. Snacka om förvånad hund, men sedan slog jakten på och vi fick reaktionen vi ville ha. Helt klart något jag ska ta med mig och jobba mer med!

Foxterriern Skilla & Hannah.
 Kort sagt så har det varit en fantastisk dag med strålande sol och grymt duktiga hundar. Att kursen är slut känns såklart vemodigt, den har verkligen varit kanon och jag är oerhört nöjd. Vi har lärt oss jättemycket och Carro är guld värd som instruktör. Förhoppningsvis börjar dock tävlingslydnaden runt årskiftet, så vi har i alla fall den att se fram emot. Kul!

Finska lapphunden Asko.

14 november 2013

Att bjuda på sig själv.

Så, vad gör man med en unghund som plötsligt tappat öronen? Att tjata är fullkomligt lönlöst, så idag har vi istället klivit bort från stigen och lekt kurragömma i skogen. Egentligen är det något jag borde göra oftare, bjuda på mig själv och roliga beteenden, men det är ju så lätt att fastna i det där gamla vanliga när Wilma ändå är duktig på att roa sig själv. Något jag definitivt behöver bli bättre på.

Ger man sig bara ut är det ju enkelt. Att gömma sig bakom en sten, klättra uppför backar eller leka tafatt runt ett träd är himla underhållande (och så får matte sig ett träningspass på köpet). Jag vill trots allt att min hund ska tycka att jag är den roligaste och att det ska vara spännande att umgås med mig, men det gäller ju att förtjäna det också. Till slut hade jag i alla fall en uppmärksam och förväntansfull tjej som kom som ett skott vid minsta vink, och det helt utan bråk och osämja oss emellan. Ibland är det inte svårare än så!


13 november 2013

Älskade hund, älskade liv.

Åh, som jag älskar henne. Den där lilla tokan. Med allt vad hon är och vad hon inte är. Helt perfekt och mer än vad jag någonsin vågat föreställa mig. Ingen gör mig så glad, får mig så lugn och skapar sådant välmående som hon och jag kan för allt i världen inte förstå hur jag har klarat mig så länge utan henne. Vad gjorde jag ens?!

När folk frågar hur det är att ha hund så kan jag bara svara att det är det bästa valet jag någonsin gjort. Världens bästa livförsäkring. Inte en enda dag tvivlar jag, inte en enda dag är det jobbigt eller tar emot. Kanske för att jag är uppvuxen såhär. Genom hästarna och att vara ute i ur och skur året om. Spöregn, snöstorm eller myggsvärmar. Det spelar liksom ingen roll för det handlar inte längre om mig. Det handlar om de jag älskar. Och efter ett par års uppehåll på grund av flytt och studier har jag äntligen hittat tillbaka till hur jag vill leva. Det är såhär det ska vara och jag vill aldrig ha det på något annat sätt.

Det kanske inte är en dans på rosor, men vi dansar åtminstone samma vals.


Efter regn kommer åtminstone uppehåll!

Idag var vädret mer på vår sida, och vi har spenderat större delen av dagen utomhus. Det gäller ju att passa på nu när solen behagar att titta fram emellanåt och ljuset inte har försvunnit helt. Vid såna här tillfällen är jag så tacksam för att plugga. Att kunna planera sina timmar helt själv är guld värt som hundägare, även om det oftast slutar med att man aldrig vill återvända hem för att ta tag i allt som ska göras. Här hemma är det dock ingen som klagar!


Vi började i alla fall dagen med en långpromenad i vår vackra omgivning. Passade på att ta med kameran och Wilma fick springa omkring och nosa i godan ro. Vi klättrade i lite backar och hoppade på stockar och stenar, perfekt styrke- och balansträning. Efter det mötte vi upp Steffi och hennes underbara odågor för en blåsig promenad runt sjön. Alla tre hundarna var ungefär lika stolliga och bjöd på många krampimagen-skratt. Otroligt härligt, och nu är det en trött tjej som breder ut sig i sängen här hemma!



12 november 2013

Rallylydnad med Elin och Gucci!

Idag åkte vi in till stan och mötte upp Elin och hennes fina whippet Gucci. Wilma tycker om Gucci, hon har ju trots allt en fin nos och långa ben. Vi skulle träna rallylydnad, men först var Elin tvungen att kila iväg på ett möte, så jag och damerna tog en promenad i det inte så härliga vädret. Snålblåst och novemberregn, inte poppis hos ett par vinthundar. Trevligt hade vi det dock ändå.

Så när Elin var tillbaka satte vi upp en kort liten bana med nybörjarmomenten. Wilma var på gott humör trots omständigheterna, och jag är så nöjd med att hon både ligger och sitter även när marken är blöt och kall. Fokuset har varit bättre, men med tanke på hur mycket störning vi hade omkring oss inne i stan så är det klart godkänt. Hon släpper omgivningen snabbt och VILL hela tiden göra mer. Därför blir det ofta lite slarvigt och hastigt på sina ställen. Mitt mål är ju dock att hon ska hänga med banan runt och behålla energin, vilket hon gjorde bra ändå. Hon springer inte med nosen i marken längre vilket hon gjorde när vi började och det är ju ett plus. Nu studsar hon väl mycket istället, men det kommer nog försvinna allt eftersom hon landar lite och börjar vänta. Idag var jag bara glad att hon faktiskt tyckte att det var kul!

Kort sagt går det framåt. Motivationen är det inget fel på, inte heller glädjen. Hon är där jag vill ha henne, och jag jobbar hellre på att dämpa henne lite än tvärtom. Jag vill ha henne het och på, det blir roligare för oss båda då. En liten notis är dock att bygga mer på leken med högre störning. I dåligt väder vill hon inte riktigt greppa och engagera sig. Inte konstigt egentligen, men jag tror att även det går att förbättra. Momenten i sig är inga svårigheter. De är såna vi inkluderar i vardagen och tränar hemma på köksmattan. Just nu är hon hur som helst fruktansvärt rolig att jobba med!

Fina långnäsorna.

10 november 2013

Ju mer jag vet, desto mindre vet jag.

Föreläsningarna denna helg har alla följt en röd tråd. Oberoende av varandra har deras teman gått hand i hand, den ena har tagit vid där den andra slutat. Och när det väl kommer till kritan handlar allt om våra hundars välmående. Såklart. Vikten av att uppfylla deras behov och att hela tiden sträva efter att göra mer. Åtminstone är det så jag upplever det. Inom socialt arbete talar vi ofta om att vara good enough, och det kan till viss del appliceras på hundägaren också. Min hund är nöjd. Hon mår bra. Jag är tillräcklig.

Det är dock aldrig en anledning till att bli bekväm. Till att sluta vara kritisk till mitt eget handlande. Vad gör jag och varför gör jag på det viset? Vad får det för konsekvenser och vad kan jag göra annorlunda? Min hund mår bra, men hon kan säkerligen alltid må lite bättre. Att vara en good enough hundägare må kanske vara tillräckligt, men det innebär inte att vi ska nöja oss där.

Jag har oerhört mycket att fundera över efter denna helg. Många nya spännande områden med ny kunskap och nya kunskapsluckor. Ju mer jag vet, desto mindre vet jag. Och det jag inte har tillräcklig kunskap om kan jag varken tillämpa och förkasta. Mitt ansvar som hundägare är att i så stor utsträckning som möjligt alltid lära mig mer. Att aktivt söka nytt och bredda min syn på hur saker och ting ska se ut. Jag tvingas hela tiden göra val, och det är upp till mig att kunna stå för dem. 
Min hund mår bra. Hon är nöjd. 
Men hur kan jag få henne att må ännu bättre?


Hundsnack Växjö!



Hela helgen har spenderats på föreläsningar tillsammans med ett helt gäng andra vetgiriga hundmänniskor. Vi har gått igenom och diskuterat allt från barf och friskvård till dogparkour och berikning. Oerhört intressant och ett fantastiskt initiativ av privatpersoner som brinner för hund och hundträning. Förhoppningsvis blir det en återkommande tradition som ingen har råd att missa!

07 november 2013

Första hjälpen och vinterplaner!

På teorin idag gick vi igenom första hjälpen för hund (alltså så bra!), drack kaffe, åt bulle och snackade hund i allmänhet. Det är så roligt att höra vad som hänt sen senast, speciellt då det handlar om valpar som hunnit bli till unghundar. Ett stort steg, må jag säga. Och trots att det inte handlade om praktisk träning blir jag bara så himla taggad. Ju mer man lär sig, desto mer vill man ju veta. Dessutom är det sagt att vi ska fortsätta med en kurs i tävlingslydnad så snart som möjligt, eller åtminstone så fort vi kommit över en tillgänglig inomhushall, alternativt ridhus. Samt att vi ska hålla igång och träna regelbundet tillsammans däremellan.

För oss är detta en enorm chans. Härliga och målmedvetna kompisar och en minst sagt engagerad och duktig instruktör involverad i gruppen. Hon känner oss, våra hundar och har stora mål för allihopa. Att bara få träna ihop är toppen. Och inte minst, tusen gånger bättre än en traditionell valpkurs för den kommande lilla. Att bara få hänga med och känna på miljön är ju guld. Så med andra ord kommer vi förhoppningsvis kunna hålla igång hela vintern, samt lägga en god grund för både valp och unghund inför en förhoppningsvis kommande lydnadskarriär. 
Åh, det riktigt kliar i träningsnerven! 


Tonårshund!

Idag är vi trötta. Eller vi och vi. Snarare jag. Lillan är snarare uppe i varv och vill inte alls koppla av trots att hon är ordentligt aktiverad och borde vara nöjd. Vilar en stund och är sen uppe och gnäller igen. Klättrar på bordet, tigger uppmärksamhet och ser fruktansvärt plågad ut. Ja ni hör ju, det är synd om min lilla tonåring. Långa promenader, bus och godissök varvas med att vi ligger i en hög på golvet och kramas. Inte mycket annat blir gjort, men vad gör man inte?

Imorgon kommer dock mina föräldrar hit, och då vet jag en som kommer att vara mer än lycklig. Mamma träffade vi ju ganska nyligen, men pappa har inte sett henne sedan i somras när hon var en vild och odräglig liten valp. Det är på tiden med andra ord! Mycket har ju hänt och jag är fruktansvärt stolt över min lilla tjej, som trots tonårsuppror har blivit en mycket behaglig hund. Vi längtar båda två!

Härnäst ska jag däremot iväg på sista teoridelen av höstens kurs. Det ska bli jättekul att träffa de andra igen och få höra hur det går med allt, och såklart spännande att få fördjupa sig ännu mer i det man älskar allra mest: hund!


05 november 2013

Välkommen sol och framskridna valpplaner!

Äntligen lite sol och värme! Som vi har längtat. Även om Wilma är en pigg och positiv krabat så krävs det ganska mycket övertalning innan vi kommer iväg på våra promenader i mörker, kyla och snålblåst. Idag har hon dock fått springa naken i det härliga vädret och lyckan visste inga gränser. Fantastiska lilla stolla. Träningen har däremot fått stå till sidan ett tag. När vi gav oss ut häromdagen upptäckte vi att gräsplanen mer eller mindre förvandlats till en sjö, och även om vi höll gott mod och försökte göra det bästa av situationen var det faktiskt inte roligt att klafsa omkring med dyngsura skor och blöta tassar. Istället har jag plockat fram pappret vi fick från kursen med tips på olika trick att lära hundarna, så det ska vi grotta ner oss i framöver. Inomhus.

En annan rolig nyhet är att planerandet av valp går framåt och det med stormsteg. Kanske finns hon till och med redan där ute och väntar på oss. Jag hoppas verkligen det i alla fall (och om lite drygt två veckor får vi veta). Det slutliga valet föll faktiskt på en svart liten mellanpudel och kom till lite av en slump. Jag har hela tiden haft ett mycket gott öga till pudeln, som har alla de egenskaper jag uppskattar, men avskräckts lite av pälsvården. När jag sedan kom över den aktuella kenneln och de hade en tik kvar som verkar passa mina förhoppningar, om en lovande tränings- och tävlingskompis, som handen i handsken så kändes det liksom bara så rätt på en gång. 

För mig har dessutom valet av kennel varit lika viktigt som någonting annat. Med de erfarenheter jag har idag letade jag efter en personlig kennel som avlar på kvalitet före kvantitet. Som värdesätter fortsatt kontakt med sina valpköpare och har stort intresse för att placera rätt valp i rätt hem. De testar sina hundar både veterinärt och mentalt och bedriver en långsiktigt medveten avel. Den här kenneln hade allt det där, och de var även villiga att hålla på tiken tills vi kunde komma och hälsa på i samband med leverans. Det är trots allt en bit att åka, och inget är beslutat innan vi träffats personligen. Skulle det sen vara något som inte stämmer så kanske vi åker hem utan hund, men då får det ju vara så. Det viktigaste är att det blir bra och det är vi alla överens om.

Och ju mer jag smakar på det, desto bättre känns det, och jag ser så himla mycket fram emot att kanske snart bli med valp igen. Extra fint att det blev såhär med tanke på min allergiska lillebror. För trots att vi inte längre ens bor i samma stad så vill jag verkligen att det ska funka med honom också, och det var även en av anledningarna till att jag fastnade för italienaren från början. Med Wilma gick det över förväntan, och efter att han vant sig kunde de till och med brottas tillsammans på hallmattan. Mina hundar är trots allt min familj, och jag vill att resten av den ska kunna få ta del av den glädje det innebär att ha hund.

Innan solen tittade fram på riktigt och täcket åkte av.

03 november 2013

Växjö Int. söndag!

Vad kan väl vara trevligare än att spendera en grå och regnig söndag inomhus bland en massa fina hundar? Inte mycket, såklart. Så idag har vi hängt på utställningarna åtminstone halva dagen. Så roligt att få träffa raser man aldrig tidigare sett i verkligheten. Extra bra när man går i valpköpartankar dessutom, eller kanske tvärtom. Allt kastas ju liksom omkull än en gång och blir dubbelt svårare. Särskilt när man är i sällskap av fröken Steffi-staffefantast. Kanske ska ha en liten gris ändå?

Tusen alternativ som sagt men mest av allt bara en fröjd för ögat. Att få babbla hund, titta på vänner som ställer sina hundar så duktigt och känna på fina grejer (köpte faktiskt ingenting!) är sådant jag skulle kunna göra oftare. 

Bild stulen av gulliga Matilda!

01 november 2013

Växjö Internationella!

Denna helgen äger växjös internationella hundutställningar rum. Tre dagar med tusentals hundar av olika raser, plus mässa och annat kul. Italienarna var bland de första ut och självklart satt vi bänkade intill ringen. Som sällskap hade vi med oss Anna och lilla Douglas. Bra träning för två busiga unghundar och en fröjd för ögat för deras mattar. 

Det var riktigt roligt att få se så många italienare på samma plats, och de var såklart vackra hela bunten. Wilma var dock mest fascinerad av salukin som väntade på sin tur alldeles intill. Vilka hundar! Vi fann även en riktigt tjusig italienargrabb, som var mer än förtjust över lilla frökens fjäskande. Hon ville liksom aldrig sluta pussas. Han var dock lite för stor och knep ingen framskjuten placering i ringen trots att vi höll tummarna, men lika snygg för det såklart. Wilma hade mer än gärna tagit med honom hem. 

Dessutom måste man ju säga att det var väldigt behagligt intill vinthundsringen. Tyst och lugnt i jämförelse med många andra. Både Douglas och Wilma skötte sig finfint och ingen behövde skämmas. När vi kommit hem fick de springa och leka en stund som belöning innan regnet drog in över oss. Skönt!