Världens bästa Esther

 

 ♡

Den där Esther. Sjövilda, underbara och alltid glada Esther. Söta, lurviga och minst sagt fantastiska Esther. Ingenting gör mig så lycklig som att hon är min. Min bästa vän, träningskompis och själsfrände. Vi har liksom vuxit ihop och blivit till en, och i mina ögon är hon helt perfekt. Min absoluta drömhund. Allt jag vill ha och allt jag någonsin önskat. Världens bästa Esther.

♡

Hälsningar från Wilma!

Hur är det med lilla Wilma då? Jo, tackar som frågar. Hon lever och mår bra. I själva verket tror jag att hon aldrig haft det bättre, haha. Hon är alltså hemma hos sin mormor och morfar och har ätit antiinflamatoriskt för sin rygg, och nu verkar hon pigg och glad. Hon stormtrivs när världen kretsar kring henne, såklart, för något annat vore ju under hennes värdighet. På dagarna agerar hon kontorshund hos pappa vilket hon verkar vara som gjord för, och på kvällarna ser hon till att alla bäddar ner sig i soffan med henne. Då och då busar de lite, är ute och springer tillsammans eller tricktränar. Hon lever drömlivet, med andra ord. Det är nästan så att jag börjar tvivla på om jag någonsin kommer att få tillbaka henne... 

Spår och kennelhosta!

Som vanligt vid den här tidpunkten slår kennelhostan till med full styrka, och det är väl Växjö INT som är boven i dramat. Så nu går vi hundägare stora omvägar för att slippa möta varandra, och då och då hör man någon stackare som håller på att hosta lungorna ur sig. Hela campus är en sjukstuga. Nu har till och med vår bästis Cleo blivit smittad trots att vi bara hängt med varandra, och det bådar ju inte gott för Esther, såklart. Hon blev smittad förra året utan kontakt med någon förutom Wilma, och jag hoppas verkligen att vi slipper den här gången.

Men istället för att sitta hemma och oroa oss för detta passade Esther och jag på att sticka ut i skogen för äventyr och personspår. Vädret var perfekt utan vind, vilket vi haft de senaste gångerna vi kört nosarbete, och Esther gick som en klocka. Innan har vi mest ägnat oss åt sök och uppletande, och liksom haft lite för lite tålamod för att vänta på att spåret ska lägga sig. Men idag var det alltså dags!

Vi gick två spår med en liggtid på strax över en timma. Inte så långa men desto snårigare och med vinklar. I första spåret var hon lite överilad och jag lite snurrig (lita på din hund!!) och tappade kärnan en gång, men hittade dock tillbaka snabbt. Till det andra hade hon hunnit landa lite och koncentrerade sig bättre hela vägen. Klockrent! Näsan i backen och helt utan tvekan från början till slut. Världens bästa pudelnäsa! Det är ju fantastiskt att se sin hund jobba och Esther behöver få använda näsan med jämna mellanrum. Min ambition är att gå minst ett spår i veckan tills vintern slår till ordentligt, gärna fler om vädret tillåter. Det återstår att se!

Esthers första cykeltur!

En av de bästa sakerna med Esther är att hon gör allt med så stort engagemang. Oavsett vad jag hittar på så är hon alltid med. Alltid glad och alltid positiv. Det är så upplyftande att leva med henne och hennes underbara energi.

Idag har hon sprungit bredvid cykeln för första gången och var så himla stolt över att få en uppgift. Jag trodde att hon skulle balla ur och fnatta runt som hon så ofta gör, men hon travade på som att hon aldrig gjort annat. Det var perfekt aktivering då jag har gjort illa foten, troligtvis en överansträngning efter flera mil i gummistövlar, och knappt kan stödja på den. Igår kunde jag inte gå över huvud taget och Esther fick nöja sig med att inte göra någonting, men idag är det lite bättre. Vi har fantastiska grusvägar som går genom ett naturreservat och som är gjorda för att cykla på, perfekt underlag för hund. Vi började med en ordentlig uppvärmning där hon fick skritta fram, uträtta sina behov och springa av sig lite. Cyklade sedan två och en halv kilometer i ganska raskt tempo och när vi var färdiga lät jag henne sedan busa av sig lite på en äng. Avslutade det hela med ungefär tjugo minuters promenad, och även om hon hade energi kvar så var hon faktiskt riktigt nöjd. Nu sover hon tungt och jag kan med gott samvete krypa ner i sängen igen med hopp om att foten snart ska vara helt återställd.

Sjövild pudelunge!

Det är tomt utan Wilma, men Esther gör sitt bästa för att fylla ut platsen, dvs är sjövild. Annars delar ju jag och Wilma på arbetet med att hålla henne sysselsatt, så det är lite att stå i nu. Vi leker mycket i vanliga fall, alla tre, vilket jag tycker är något som stärker relationen väldigt fint. Esther älskar det och leker lika gärna med mig som med Wilma. Brottas, har dragkamp och leker tafatt. Visst känner man sig ganska lustig ibland när man kryper omkring på alla fyra, men det ger lika många skratt! 

Ibland sover hon dock, och då är hon världens goaste. Varje morgon kryper hon upp och lägger sig nära, nos mot nos och med huvudet på kudden. Helst ska man klia henne på magen och i nacken, men det går nästan lika bra att bara hålla om så att hon kan krypa ihop i famnen. Knorrar nöjt och somnar om. Hon har verkligen alla sidor den här hunden.

Wilma på semester och Esther har fått ny frisyr!

I söndags följde Wilma med sin mormor och morfar hem till Eskilstuna. Hon ska äta lite antiinflammatoriskt och gå koppelpromenader för ryggens skull, och nu slipper hon känna sig åsidosatt när Esther behöver sin vanliga aktivering. Wilma älskar mina föräldrar och de är precis lika mycket familj som jag och Esther är, säkert då vi spenderade hela hennes första sommar hos dem. Nu får hon dessutom leva som enda barnet ett tag och bli så bortskämd som hon förtjänar. Det är nog bara jag och Esther som lider av detta då vi saknar henne något enormt!

Förutom detta så har Esther fått en ny och väldigt fräsig frisyr som matchar hennes barnsliga personlighet. Bilderna gör henne inte rättvisa, utan man måste nästan se henne studsa fram med höga benlyft och bus i blicken. Hon ser ut som en riktig liten vildponny och verkar förvånansvärt nöjd. Dessutom så är hon precis lika snygg i kroppen utan päls. Så himla ball!

Excellent!

Wii! Vad jag är glad! Min lilla knorrsvans fick ett excellent av domaren i växjö igår (juniorklass) och det känns helt fantastiskt! Jag vet ju egentligen ingenting om att visa hund, hon har ganska sliten päls och så är hon ju lite halvtokig (hon studsade ganska mycket i ringen, därav "barnsliga rörelser"), men vi gjorde vårat bästa och det gick ju jättebra ändå. Vi ingick även i uppfödargrupp och blev belönade med hederspris, men gick tyvärr oplacerade i finalen. Alla hundarna är unga och var helt slut efter en lång dag. Väldigt roligt i alla fall! Särskilt kul var det att få träffa vår lilla uppfödarfamilj, som vi har bra kontakt med men ser väldigt sällan. Anna och Annika är toppen med oss nybörjare och hjälper till med allt de kan och de andra valpköparna är så himla goa dom också. Det är verkligen guld värt tycker jag. Såhär löd kritiken:

Ännu ganska luftigt bygd tik men med fina proportioner och utmärkt resning. Vackert huvud och uttryck. Bra vinklar fram och bak. Behöver breddas i sin bröstkorg för att få mer stabilitet i framstället. Lätta men ganska barnsliga rörelser.

Det är synd att det är så mycket att stå i med pudeln som utställningshund, annars hade jag gärna fortsatt ställa ut på hobbynivå. Kanske när jag någon gång lär mig att fixa pälsvården själv. Tills dess ska hon klippas ner och få vara sporthund på heltid!

Uppfödargrupp Sine Cera
Annika med Tiger, Jag och Esther, Håkan med Nala och Anna med Nino.

Esther på trimbordet!

Världens gulligaste pudelnäsa!

En härlig trio bestående av Gunilla, Nino och Håkan.

Esther och jag efter första varvet i ringen.

Tänk att mitt lilla ludd vuxit upp till en vacker pudel!