Hundmänniska + hundmänniska = ?

Det här med hundar och relationer är inte alltid det lättaste. Åtminstone inte när hela ens liv kretsar kring hund och hundträning. När man hellre ägnar hela sin fredagkväll åt att hänga i den nya inomhushallen istället för att gå ut på krogen. När man lägger pengarna på hundmat istället för på finmiddag. När man köper en dubbelsäng för att hundarna ska få plats. Osv osv. Ni förstår nog. 

Mina tidigare partners har tyckt om mina hundar, absolut.  Men de har inte haft något intresse av att vara delaktiga, vilket har resulterat i att det inte blivit mycket tid tillsammans (för let's face it, hundarna framför allt). Lite trist att knappt hinna umgås såklart, att pyssla själv har jag däremot inga problem med. Men att vara med en hundmänniska kan såklart ställa till andra problem. Hundsyn till exempel. Jag skulle aldrig kunna vara med någon som inte har samma förhållningssätt gentemot sina djur. Det är kanske det allra viktigaste. Då är jag hellre med någon som inte lägger sig i alls.

Därför är jag så tacksam över att ha träffat Vincent. Över att få vara med honom. Någon som värderar sina hundar precis lika högt som jag värderar mina. Som har samma brinnande intresse. Samma träningsmetoder. Någon som hyser samma kärlek till sina fyrbenta familjemedlemmar och som inte tycker att jag är knäpp som viger mitt liv åt dessa djur. Att han sen är en fantastisk och varm person, som har liknande värderingar och en god människosyn (OBS inte så självklart i dagens samhälle) och som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Det är värt mer än guld.