Ormbiten!

I söndags hände alltså det som inte fick hända. Wilma blev ormbiten. Av en huggorm rakt över nosen. Som tur var hade jag läst på en del innan, just för att vi sett mycket ormar och för att det varit min största skräck, så jag var åtminstone lite förberedd. Men fy, så hemskt det har varit.

Det hände precis utanför där vi bor. I skogen nedanför huset. Vi passerar först en orm, som hon dessutom tycker är hur läskig som helst när den ringlar iväg och ryggar flera steg, och jag tänker att nu är det väl lugnt. Hon går kopplad precis bakom mig för säkerhets skull, men stoppar ner nosen och luktar på något intill kanten av stigen. Tjuter till och jag förstår genast vad som hänt. Ser till och med svansen på den uslingen som just lämnat två blödande hål i nosen på mitt lilla hjärta. Hivar snabbt upp henne under armen samtidigt som jag ringer djursjukhuset. Tack och lov för söndagsöppet. Hon i receptionen frågar om vi vill komma in och jag undrar vad det är för puckad fråga. Ja, vi kommer. NU. På direkten. Ringer sedan taxi utan att veta om jag har pengar så det räcker, det får lösa sig på något sätt för allt som finns i huvudet är ju Wilma.

Vi är väl inne på en halvtimma och hon svullnar fort. Rosslar lite och skriker några gånger. Det är väl läskigt och gör ont. När sköterskan hämtar oss i väntrummet viftar hon ändå på svansen så gott det går. Min tappra fina lilla. Åh, så ont det gör. Det konstateras att hjärtat slår som det ska, och hon läggs in för dropp och smärtlindring. Hon skriker lite till när de bär iväg med henne, men tystnar när jag lägger handen på henne och säger hejdå.

På kvällen får jag hämta hem henne igen. Sjukhuset har ingen personal nattetid och själv kan hon inte vara. Hela huvudet och halsen är nu svullet och hon ser rent ut sagt hemsk ut. Jag upptäcker snart att det dessutom knappt finns någon att kontakta om hon skulle bli dålig igen. Söndag natt är ingen bra natt för sjuka små djur och aldrig har jag väl varit så rädd i hela mitt liv. Nattlampan tänd och vak varje timma, bara för att se så hon andades (och vad gör jag om så inte vore fallet?).

Gryningen har väl aldrig varit så välkommen och nästa morgon åkte vi in med henne direkt när sjukhuset öppnade igen. Sedan anlände min kära mamma som stöd, tog utan att tveka första morgontåget från eskilstuna för att finnas där när hon behövdes. Jag var ju helt förstörd. Wilma var dock mycket piggare idag och att ligga inne var väl det minsta hon ville. Tydligen hade hon satt praktikanten i arbete i alla fall, som snällt hade fått göra henne sällskap. Lilla bortskämda livet, klart hon ska ha allt. På kvällen kunde jag hämta hem henne för gott, och trots att hon fortfarande hade ont av svullnaden var det en enorm lättnad. Den mest akuta faran var över. Bara denna väntan kvar.

Och väntan är alltså precis vad den här veckan och kommande vecka kommer bestå utav. Vila och väntan. Nästa fredag ska vi in på återbesök för att ta blodprov och kolla hjärtat, och innan dess är det stillhet som gäller. Lillan känner sig dock redan som återställd och har mer eller mindre popcorn under fötterna. Det blir mycket godissök och platsövningar vill jag lova, för att åtminstone fylla dagarna med någonting meningsfullt.

Mest av allt är jag så himla tacksam. Över att det gick så bra, över att min lilla valp är så oerhört tapper och för att vi har turen på vår sida. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter så. Det måste det ju göra.