Att få umgås i flock

Det känns så skönt att lämna henne på morgonen med vetskapen om att hon har en givande dag framför sig. När hon störtar in genom dörren och glatt hälsar på personalen, för att sedan skynda fram till grinden som leder in till nya och gamla hundkompisar. När svansen går som en propeller och hon gnyr av förväntan och knappt kan sitta still för att ta av sig kläderna. Det är ju kallare än i ett kylskåp på morgonen nu för tiden. Ännu bättre är att hon inte ens märker när jag går. Det gör inget, är inte viktigt längre.

När vi åker hem igen är hon så trött av bus och intryck att hon sover sig igenom hela bussresan. Inte ens kvällsmaten vill hon ha. Suckar istället nöjt och bäddar ner sig i sängen. Tänker inte stiga upp på hela kvällen. Hennes dag är ju gjord nu. Och jag tycker nog att hon växer lite för varje gång hon lämnar dagis. Att hon blir lite tryggare i sig själv. Lite stabilare. Lite mer självkänsla.

Slutligen måste det ju göra gott att som fladdrig liten unghund få chansen att umgås i en trygg flock. Att på ett säkert sätt få lära sig att prata hundspråk och fylla på kvoten av trevliga hundupplevelser. Tänker som så att om hon någon gång skulle hamna i en mindre bra situation så finns det förhoppningsvis en stabil grund att falla tillbaka på.

Imorgon blir det dock skönt med sovmorgon och en dag för oss själva. För visst är det väl ändå så. Att när allt kommer omkring, är det bäst ändå.