Mitt lilla pälsplåster.

Jag är så tacksam över att hon finns i mitt liv. Det går inte att säga tillräckligt många gånger. Hon har tagit en plats som tycks ha varit menad för henne långt innan hon ens var påtänkt, och det på ett så självklart sätt att det vore som att hon alltid skulle ha funnits där. Jag är så tacksam. Innerligt tacksam. Och när hon kryper in under täcket på natten, ringlar ihop sig till en liten boll i mitt knäveck och drar sin djupa sovsuck, då är hon min allra största lilla hjälte. Min livräddare och mitt pälsplåster. 

Älskade lilla hund. Tack för att du är du.