Plötsligt händer det!

Wilmas humör är just nu lika ombytligt som vädret. Låg ena sekunden, halvgalen nästa och oerhört klängig mellan det. Ovanligt mammig och gnällig dessutom, och jag har fått spendera mycket tid ålandes på golvet. Antingen kampandes med en strumpa eller kliandes på magen. Det är tydligen inte lätt att bli tonåring.

Idag har hon varit på det rastlösa humöret. Scannat lägenheten efter något att massakera och varit allmänt upprorisk. Pendlat mellan att ha kottar i öronen och fullt fokus på arbete. När solen och värmen återigen valde att gästa småland passade vi på att sticka ut på ett träningspass. Det var ett tag sedan vi faktiskt tränade ute så det var väl på tiden.

Och vet ni vad? Vi fick jackpott! Så. Himla. Bra! Tränade på det fria följet och ett sådant tryck som hon hade under tassarna idag har jag nog inte varit med om tidigare. Hon riktigt sög till sig uppgiften och ville arbeta. Jag har ju gått och väntat på det här. Att det ska lossna, att hon ska hitta fokus och att hon ska vilja jobba med mig mer än något annat där och då. Och idag fanns det där. Äntligen.

Då hon ju lärt sig att hitta positionen själv tog jag tillvara på det ute idag. Istället för att bara göra ingångar gjorde jag det till en utmaning för henne genom att hela tiden röra på mig. Lite "du kan inte ta mig"- tänk och hon fick jobba för att hänga med och hitta rätt. Högsta belöningen var att jaga bollen invirad i en strumpa och oj, så taggad hon var!

Efteråt tog vi en ordentlig promenad och så fick hon rusa av sig ordentligt. Man kan ju tänka sig att detta spring skulle ta slut någon gång, men icke. Alltid mer energi kvar. Härligt hur som helst och när vi kom tillbaka var vi nöjda bägge två. Nu kanske det dröjer innan vi gör ett sånt här kanonpass igen, men då får det väl göra det. 

Nu vet jag ju att hon kan. Plötsligt händer det! ;)