Jaha. Så lagom till att Wilma åter blivit till sitt lyhörda och skapligt väluppfostrade jag (efter löpet) har alltså lilla Esther kommit på hur roligt det är att springa efter människor. Två gånger på två dagar har hon pipit iväg när min uppmärksamhet varit riktad åt annat håll, och om man springer riktigt fort kommer man även ganska långt. Skitunge. Hon lyssnar dock när jag ropar, men anser väl inte att det är riktigt lika angeläget när man har möjligheten att stifta nya bekantskaper.
Bara att ladda med superbelöning i form av kampleksak och mjukost och så ut för att träna inkallningar med Wilma som störning. Svettigt, men vi fick till en riktigt bra känsla. När sedan båda tjejerna passerar två skällande tervrar, i fotposition och med klanderfri kontakt, växer man ju minst ett par decimeter av stolthet.
Så jaa, du lilla Esther.
Allt är förlåtet.
(Har dessutom bokat klipptid till dig i början på mars,
så jag antar att vi är kvitt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar