Rallylydnad med härligt gäng!

Idag har vi alltså tillbringat några timmar med rallyträning och goa kompisar. Först och främst är det alltid lika roligt att träffa likasinnade, som dessutom är så himla trevliga allihopa och har ett fint förhållningssätt till sina hundar. Vi träffade bland annat Maria med glada Ivy, Matilda med sötaste Hampe plus Steffi med pigga Tink och fina Lucky. Hjärnan bakom det hela var Erica som dagen till ära hade med sig sin härliga Scott, stort tack för ditt engagemang! Tillsammans med resten av gruppen var vi ett minst sagt blandat gäng med alla typer av hundar och folk. Så roligt!

Wilma var duktig. Vilade fint i knät trots skällande och busande hundar, hälsade utan att varva upp sig och var nog ganska nöjd. Hon är så enkel, eller har snarare blivit så enkel. Jag tror att vi börjar hitta den där av och på knappen nu och det är skönt för oss båda. Dessutom har vi flera gånger av olika personer fått höra hur kul det är att hon är så glad och framåt, många har nog en motsatt bild av italienaren. Wilma har visserligen alltid varit social, men det är också en sida hos henne som jag medvetet förstärkt. Jag vill att hon ska vara trygg och trivas bland olika människor och hundar, uppskatta kontakt och ta för sig i olika sammanhang. Att samlas såhär ska vara en trevlig upplevelse, och jag vill kunna ha med henne överallt utan att hon upplever det som besvärligt. Och om även andra uppfattar henne som glad och öppen, då har vi nog lyckats!

Så, rallyträningen då? Den gick bara såååå bra. Erica hade satt upp en bana, skrivit ut banskiss och vi arrangerade även en banvandring. Gick igenom regler och försökte göra det så autentiskt som möjligt. Min plan var att ha en bra kontakt och behålla glädjen genom hela banan, att momenten inte var perfekta alla gånger kändes mindre viktigt. Wilma och jag tog banan tre gånger med en paus mellan andra och tredje försöket. Första två gångerna var hon lite för taggad och fladdrig, men försökte ändå så gott det gick. Efter en liten paus gav tredje rundan en riktigt bra känsla. Mindre hopp och studs och mer koncentration. Det var till och med så att hon glömde bort allt harbajs(!!) som fanns på planen. Kanske att vi börjar nosa på en godkänd runda, åtminstone efter att ha slipat lite extra på några av momenten. Tävlingsdebut till våren?

Kort sagt, en riktigt trevlig dag och både jag och Wilma hade jätteroligt. Och det är ju faktiskt det allra viktigaste!

Bilderna är fräckt stulna av Steffi, tack ska du ha ;)

De små framgångarna!

Först och främst vill jag tacka för mycket fin respons på förra inlägget. Både i bloggen och på facebook. Vi har en del att klura på nu, Wilma och jag. Några uppfödare har mailats och vi får väl se var det barkar hän. Hur som helst känns det väldigt roligt och spännande!

Och efter storm, ett par glada dagar med bästa dagiskompisarna (lillebrorsan Quentin och lapphunden Lajka) och en skolinlämning för matte har vi nu äntligen några härliga dagar framför oss. Imorgon vankas träff och rallylydnadsträning med ett härligt gäng hundar och hundmänniskor, obligatoriskt mys med lydnadsskojarna på fredag och så de internationella utställningarna här i växjö som pågår hela helgen. Lite höstsol på det och det blir perfekt! 

Dessutom är jag idag så ofantligt stolt över min lilla hund som verkligen har vuxit. Vi var nämligen ute på promenad i sällskap med min fina kurskompis Sanna, och passade på att ta vägen genom kohagarna medan det fortfarande var ljust. I hagarna får Wilma alltid springa löst. Det är ett vackert område med varierad terräng, och eventuellt möte upptäcks i god tid. Den här gången stötte vi dock på ett par människor, sittandes på huk i det höga gräset. Jag vet inte vad de pysslade med men det såg ut som att de letade efter något. Såklart väldigt spännande för en nyfiken liten hund, som tog sikte och snabbt skuttade iväg åt deras håll. Hon är trots allt en social liten krabat som mer än gärna vill bekanta sig med alla som kommer i hennes väg. Döm om min förvåning när hon faktiskt stannar OCH vänder när jag kallar på henne. Lika glatt kommer hon springandes tillbaka till oss och ni må tro att det blev god belöning!

Jag är så glad att vår störningsträning har lönat sig. Att hon faktiskt kan byta fokus så snabbt, utan att bli uppspelt eller få fnatt. Nu släppte hon intresset lika fort, kom tillbaka och vi kunde fortsätta gå och njuta av promenaden.

Ibland känns det ju som att man tragglar på utan att det händer något. Lägger ner så mycket tid och arbete utan nämnvärt resultat. Men så plötsligt slår det till och man märker vilken utdelning träningen har fått. Det går inte över en dag. Kanske inte ens veckor eller månader. Men med tillräckligt tålamod och envishet så når man plötsligt över krönet för att upptäcka resultatet på andra sidan. Och oj, så fint den framgången smakar!

Hund nummer två, att vara eller icke vara?

Bara ett par veckor efter att Wilma flyttat in kände jag att nej, det går inte att bara ha en. Helst flera stycken men åtminstone två. Och sedan dess har jag planerat för just hund nummer två. Tiden, engagemanget och viljan finns. Allt jag lägger ner på Wilma skulle räcka för en hel kennel, det här är ju mitt liv och har alltid varit. Är man uppvuxen med att ha spenderat all sin lediga tid hos ett par shetlandsponnyer så är det liksom kört redan där. Det som är krokigt kan inte böjas rakt. Och jag vill inte ha något annat.

Wilma må vara ung, och egentligen är det kanske klokast att vänta bra mycket längre, men för att se till vart jag står i livet är det egentligen nu det är som allra mest passande för min egen del. Dessutom är hon en stabil hund, livlig men balanserad. Orädd, social och enkel. Funkar i alla sammanhang, har en positiv inställning till livet och god grundlydnad. Jag tror att en kompis bara skulle göra henne gott.

Så nu har jag letat med ljus och lykta efter en vuxen hund, eller åtminstone en som kommit ur valpåldern. Det känns lugnast så. Vi kom så pass långt att vi planerat att hälsa på en till synes perfekt liten hund, men så löste sig ägarens situation i sista stund. Är verkligen uppriktigt glad för hennes skull, men synd för oss såklart. Bara att leta vidare och jösses, det är ju som att hitta en nål i en höstack. Fy sjutton. 

Så nu har tankarna på en vintervalp tagit fart. Det är ju något visst med att få vara med från början. Forma och se dem utvecklas till egna individer och personligheter. Wilma ska ändå ta det ganska lugnt kommande månader, bygga upp kroppen och få utvecklas i sin egen takt för att vara redo för ettårsdagen och allvaret i februari. Jag kan väl lika gärna ha en valp på magen när vi är ute på våra långa skogspromenader? 

Okej, så långt allt väl. Men så har vi ju det här med val av ras. En till vinthund är inte riktigt aktuellt, ingen skulle ändå kunna vara lika fantastisk som Wilma och jag vill ha någon som kompletterar henne. Samtidigt ska de ju ha utbyte av varandra, ha en energinivå som fungerar tillsammans och ungefär samma behov. Jag när visserligen en liten dröm om dessa vallhundsraser, men det känns som att det ligger ganska långt bort i framtiden. Typ lika långt bort som den där gården på landet osv osv. Så nu ser jag mig om efter en hund ungefär i Wilmas storlek, som är arbetsvillig och går att satsa på. Jag vill träna och tävla och ta oss någonstans, även om målet inte är att bli bäst i sverige.

Och ja, ju mer jag funderar på det, desto mer rådvill blir jag. Jag vet att om det väl blir något alls av detta så kommer det att bli bra, men vägen dit är så himla lång. Jag lär hinna bli både gråhårig och flintskallig på kuppen. Ack ack ja, den som överlever får se.

Gosvalpen, 10 veckor.

Härliga söndag!

Åh, vilken ljuvlig dag! Lite regn men varmt och en hel del sol har vi fått på oss och större delen av förmiddagen har spenderats ute. Långpromenad på morgonen, träning med Denniz och Ellen efter det och så bus på fälten bara Wilma och jag. 

Och jag är sååå nöjd med henne, min fina tjej. Visst zonar hon ut emellanåt, men bra fokus på det stora hela och mycket glädje. Allra bäst är faktiskt leken, och det är så skönt att få ett kvitto på att vi jobbar rätt. Hon har verkligen gjort enorma framsteg! Bjuder in till kamp själv, griper bra och håller energin uppe länge. Hoppar, studsar och stjäl leksaken ur fickan. Idag hade jag egentligen inte behövt något godis alls, och det har verkligen inte kommit gratis. Så kul!

Nu hoppas jag att hon ska vara nöjd ett tag så att jag får komma ifatt med sådant som är nödvändigt men mycket tråkigare än att träna hund. Typ städa, plugga och betala räkningar.

Lyckligt ovetande om vintern som väntar.

Åtta månader och lydnadsskoj!

Idag blir Wilma åtta månader och tänk vad tiden går! Det känns som att det var igår jag fick besked om att valparna hade kommit. Att det var igår som jag satt i ett omklädningsrum ute i tingsryd och såg de allra första bilderna på henne och hennes syskon. Helt unik. Den enda grå/vita valpen bland ett gäng mörka isabeller. Och det var ju bara hon. På en gång. Ringde mamma som inte ville säga något men som sedan erkände att hon förstått direkt vem av dem jag hade tingat. Min alldeles egna efterlängtade lilla valp. Helt perfekt från allra första stund och allt jag någonsin kunnat önska mig.

Vi har firat med promenad och lite träning med fina lydnadsskojarna. Det är alltid lika roligt att träffa dem, och trots att vi egengtligen inte hållt på med detta särskilt länge så tycker jag om dem så himla mycket. För Wilmas och min del blev det inte jättemycket träning, ibland är det nog för henne att bara sitta på sin filt och titta på de andra (för att inte tala om hur nyttigt det är för mig). Fast nog var det ganska spännande ändå, med bland annat en glad Husky jagandes efter kaniner och ett polisingripande precis intill träningsplanen. 

Nu är vi dock nöjda båda två, nerbäddade i sängen framför idol. Wilma snarkar ljudligt under täcket och har knappast några planer på att kliva upp mer ikväll. Vidare bjuder helgen på promenad med kompisarna, träning med Ellen och Denniz och besök av Emma med familj. Mellan det ska matte skriva uppsatsplan och försöka vara en god student. Jaja, vi får väl se hur det går.

Mitt lilla pälsplåster.

Jag är så tacksam över att hon finns i mitt liv. Det går inte att säga tillräckligt många gånger. Hon har tagit en plats som tycks ha varit menad för henne långt innan hon ens var påtänkt, och det på ett så självklart sätt att det vore som att hon alltid skulle ha funnits där. Jag är så tacksam. Innerligt tacksam. Och när hon kryper in under täcket på natten, ringlar ihop sig till en liten boll i mitt knäveck och drar sin djupa sovsuck, då är hon min allra största lilla hjälte. Min livräddare och mitt pälsplåster. 

Älskade lilla hund. Tack för att du är du.

Plötsligt händer det!

Wilmas humör är just nu lika ombytligt som vädret. Låg ena sekunden, halvgalen nästa och oerhört klängig mellan det. Ovanligt mammig och gnällig dessutom, och jag har fått spendera mycket tid ålandes på golvet. Antingen kampandes med en strumpa eller kliandes på magen. Det är tydligen inte lätt att bli tonåring.

Idag har hon varit på det rastlösa humöret. Scannat lägenheten efter något att massakera och varit allmänt upprorisk. Pendlat mellan att ha kottar i öronen och fullt fokus på arbete. När solen och värmen återigen valde att gästa småland passade vi på att sticka ut på ett träningspass. Det var ett tag sedan vi faktiskt tränade ute så det var väl på tiden.

Och vet ni vad? Vi fick jackpott! Så. Himla. Bra! Tränade på det fria följet och ett sådant tryck som hon hade under tassarna idag har jag nog inte varit med om tidigare. Hon riktigt sög till sig uppgiften och ville arbeta. Jag har ju gått och väntat på det här. Att det ska lossna, att hon ska hitta fokus och att hon ska vilja jobba med mig mer än något annat där och då. Och idag fanns det där. Äntligen.

Då hon ju lärt sig att hitta positionen själv tog jag tillvara på det ute idag. Istället för att bara göra ingångar gjorde jag det till en utmaning för henne genom att hela tiden röra på mig. Lite "du kan inte ta mig"- tänk och hon fick jobba för att hänga med och hitta rätt. Högsta belöningen var att jaga bollen invirad i en strumpa och oj, så taggad hon var!

Efteråt tog vi en ordentlig promenad och så fick hon rusa av sig ordentligt. Man kan ju tänka sig att detta spring skulle ta slut någon gång, men icke. Alltid mer energi kvar. Härligt hur som helst och när vi kom tillbaka var vi nöjda bägge två. Nu kanske det dröjer innan vi gör ett sånt här kanonpass igen, men då får det väl göra det. 

Nu vet jag ju att hon kan. Plötsligt händer det! ;)

Regnig söndag och fotposition!

Ja, nog har det regnat alltid, precis som det igår förutspåddes. Vi räds dock inget väder och har sammanlagt promenerat ihop en mil ändå. Har jag lagt ner så mycket pengar på rediga kläder ska de väl minsann komma till användning också! Skämt å sido, det är ju så skönt att komma ut och Wilma tuffar på tappert trots regn, blåst och smuts. Ingen soffhund där inte. Sen är det härligt att ha de vackra omgivningarna i stort sett för sig själva även fast det är helg. Nu är vi lagom trötta och nöjda. Wilma jobbar på att gömma ett grisöra i sin snugglebag och jag borde plugga. 

Något som vi börjar få till är i alla fall fotpositionen. Hon går lite väl djupt och tränger lite bak, men hon har åtminstone fått koll på vad jag ber henne om och jag har kunnat lägga kommando på det. Dansandet är också precis färskt och i utvecklingsstadiet, kul grej och bra för balansen!

Träff med italienarpojkarna!

Idag träffade vi lilla Douglas som nu hunnit växa till sig sedan senast, tillräckligt för att kunna hänga med Wilma i svängarna. Så himla roligt att se dem leka tillsammans, och att Wilma får chansen att umgås med en likasinnad. Vinthundarna leker ju genom att springa, och även om hon har lärt sig att busa på annat vis kommer hon aldrig riktigt till sin rätt. Dessutom är hon så dålig på att säga ifrån när det blir lite väl tufft. Min lilla mjukis.

Skönt att få sträcka ut ordentligt tillsammans med en kamrat också, istället för att galoppera omkring till synes planlöst för springandets skull.

Och så gick de väldigt bra tillsammans också. Han är ju fortfarande ganska liten, men med tanke på att Wilma är så snäll och Douglas ganska kaxig så var storleksskillnaden kanske bara av godo.

Efter en stund tittade Linnea och hennes fina grabbar Sigge och Beckham förbi också. Så roligt att vi är några stycken i området nu. Med en relativt liten ras är man ju inte direkt bortskämd! Nu är Wilma trött och sover gott. Hörde att det skulle regna mest hela dagen imorgon, så det passar väl ypperligt att ha gjort av med lite energi!

Morgonsök och första frosten!

Det som är roligt med att bo i ett hundtätt område är att det alltid finns de som vill hitta på något. Jag efterlyste som sagt lite kompisar att träna sök med, och förutom våra trogna vänner dök det tidigt i morse även upp ytterligare ett flitigt gäng. Kul!

Husky väntar på att få släppas iväg.

Wilma skötte sig fint, även om hon andra gången tog upp ett helt annat spår och stack iväg in i skogen en sväng. Något intressant hade hon uppenbarligen hittat, men kom tillbaka och tog rätt figge. När det blev hennes tur igen flyttade vi en bit bort och då var det inga som helst problem. Det är så himla roligt att se hundarna jobba så duktigt och alla gjorde verkligen bra ifrån sig.

 När vi var klara tog Wilma och jag en promenad för oss själva. Trots att solen börjat värma gott låg frosten ändå kvar och det är ju så fantastiskt vackert. Wilma har aldrig stött på frost tidigare men tyckte inte att det var särskilt konstigt. Pigg och glad trots kalla tassar!

Fantastiska parkour!

Wilma och jag tränar en hel del parkour. Eller ja, tränar och tränar. Det är ett dagligt inslag i våra promenader, såväl i skogen som i stan. Jag ser så himla mycket fördelar med denna umgängesform och tänkte här lista några som särskilt har hjälpt oss!

Balans och kroppskontroll. Som liten valp med långa ben har detta inte alltid varit enkelt, men genom parkouren ser jag stora framsteg. Hon har blivit medveten om sin kropp på ett helt annat sätt, använder sina bakben och placerar tassarna rätt när tillfället kräver det. Tänker att detta även borde minska skaderisken och eventuellt slitage ganska mycket, genom att alla muskler stärks och får jobba och balansen blir säkrare.

Självkänsla och självförtroende. Att se hur de övervinner något som tidigare uppfattats som lite svårt, och hur de ständigt växer av att lösa uppgifterna är något av det allra bästa. De riktigt lyser av stolthet! Att kunna avleda i jobbiga situationer genom något så enkelt som att till exempel sätta tassarna mot ett träd har också hjälpt oss en hel del. Särskilt bra har det varit då Wilma har lätt att låsa sig när det blir lite obekvämt eller om hon blir exalterad, har jag då hunnit avleda innan kommer vi runt problemet på ett smidigt sätt. Dessutom har hon fått känna på många olika typer av material och rörliga föremål, vilket underlättar mycket av träningen.

Kommunikation och relation. Att kunna erbjuda sin hund roliga aktiviteter och stöttning när det behövs är ett fantastiskt sätt att bygga tillit och ett gott samarbete.

Fokus och uthållighet. Wilma har som sagt lite svårt att hålla fokus längre stunder, men tack vare parkouren har vi kunnat bygga längre kedjor och hon kan jobba mer för belöningen. Från att bara hoppa upp på bänken har vi kunnat gå vidare till att hoppa upp på bänken, till betongsuggan och vidare till papperskorgen där belöningen väntar. Låter som petitesser men nog så effektivt för oss!

Dessutom är det ju så himla roligt!

Lite av varje!

Sedan sist har vi haft några mysiga dagar. Njutit av höstens alla färgväxlingar i både sol och rusk, tränat lite med vänner, varit på kalas och haft besök av Wilmas mormor, tillika min mamma. Fint som snus, så att säga! Lillan har varit så nöjd och är ju så himla fin. Tänk så mycket kärlek som kan finnas i en så liten kropp. Att få dela sitt liv med henne är sannerligen ett privilegium som heter duga!

Nu tar vi helg igen och ser fram emot vad som komma skall. Än så länge har vi en promenad med träningsgänget inbokat, plus en lekdejt med lilla italienaren Douglas. Själv hoppas jag på att kanske få ihop några som vill pyssla med lite sökövningar också. Äntligen helg!

Sjätte kurstillfället - räddningssök!

Som rubriken lyder fick vi idag testa på räddningssök med vindvittring, och det var precis så roligt som jag väntat mig att det skulle vara! Få saker är så häftiga som att se sin hund arbeta och lösa uppgifter helt på egen hand.

Och än en gång överbevisar hennes arbetsförmåga mig. Vem hade kunnat tro det på valpkursen för fyra månader sedan? När hon mer eller mindre bara fnattade runt, uppslukad av de andra hundarna och den nya omgivningen. Nu leder jag henne rätt i starten och efter bara ett par försök sätter hon hela sträckan klockrent. Över stora stenar, staplar av gummidäck och genom långa mörka tunnlar utan att tveka. Så modig och så säker. Min älskade lilla vildhjärna, vad ska det bli av dig?

Hon har fått så mycket beröm idag just för sin framåtanda och totala orädsla. Att den där darriga pinnen på sina långa smala ben rymmer en så stor personlighet kan nog vara svårt att förstå vid första anblicken. Återigen är jag så stolt att jag nästan spricker. Finaste lillhjärtat.

Tankar om lydnad, täcken och framtidsmål.

Vilken härlig dag vi har haft! Upp i ottan för en dag i lydnadens tecken, dock bara som åskådare men ack så inspirerande ändå. I värmande höstsol har vi suttit på en filt och tittat på duktiga ekipage från klass två till eliten, visserligen med varierande kvalité men något guldkorn fanns det ändå och det räcker ju. Som sällskap hade vi Steffi och Hannah plus hundar, alltid lika angenämt.

Några saker tar jag med mig lite extra från dagen, varav nummer ett stavas G L Ä D J E. Bygg alltid på glädje. Tyckte att skillnaden i arbetssätt syntes ganska tydligt, trots mitt relativt otränade öga. Och förutom att det är en fröjd att se gav det även störst utdelning poängmässigt. Kul!

Nummer två är detta med täcken. Egentligen har det ju inget med tävlingarna i sig att göra, men för mig är det inte konstigt att täcka min hund, då det länge har varit en självklarhet i hästvärlden (där jag trots allt är fostrad). För att skydda mot kyla, väta eller flugor. För att värma muskler och förebygga skador. Inget konstigt med det. Wilma har dessutom varken päls eller underhudsfett att tala om och blir snabbt nedkyld. Ska hon sitta still en hel dag i höstkyla och nordanvind krävs det med andra ord kläder efter väder. Vi har även kläder på innan och efter hon ska ut och springa med tanke på hennes explosiva rörelsemönster och skaderisken det trots allt medföljer. Visst, man kan inte skydda från allt och det ska man väl inte heller. Men kan jag göra något så enkelt som att sätta på ett täcke när jag anser att det behövs så gör jag det mer än gärna. Oavsett vad andra (enligt erfarenhet mer luttrade hundmänniskor) har för åsikter om det. Det är hon värd.

Och nummer tre, en vacker dag ska vi ta oss igenom lydnadsklass ett!

Äntligen fredagsmys!

Fredagar är absolut en av veckans bästa dagar. Inte bara för att det är just fredag utan för att det innebär träff med träningsgänget! Nu kanske vi har varit något dåliga med själva träningsbiten, men träffarna gör vi åtminstone bra.

 Idag hade vi nöjet att få hänga med Hannah och Skilla.

 

Steffi, Tink och Lucky (han syns faktiskt lite i hörnet). 

Plus Anna och Husky som inte kom med på bild.

Den här gången hyrde vi in oss i en lokal tillika hunddagis om dagarna. 

Skönt med värme och ljus, för att inte tala om att kunna se varandra! 

Vi åt bullar, beställde pizza och pratade om allt mellan himmel och jord. 

Men mest hund, såklart.

Wilma fick ha sitt nya halsband från Minxdesign. Så himla fint! Det är med klickspänne då hon inte kan ha halvstryp. Hon kliver nämligen över flärpen som blir av själva strypen och trasslar in sig. Inte lätt med långa ben och höga knärörelser. I vanliga fall har hon aldrig halsband, och har egentligen aldrig lärt sig gå i det heller, men jag tänkte att hon ska få ha det när vi tränar lite stillsammare. Att det ska betyda jobb och koncentration. Selen är okej att lattja i. Fint är det hur som helst, alltid något!

Sen undrar jag om hon inte börjar komma in i löp snart, eller om jag bara överanalyserar hennes hormonsvängningar. Visst händer det mycket, men hon är liksom ännu mer närgången och enerverande än vad hon vanligtvis är. Gnäller och har sig. Samma sak hemma. Jaja, vi får väl se vad som händer!

"Det här händer inte..."

1. Inatt klockan två vaknar Wilma och går en vända i lägenheten. Jag vaknar också och frågar om hon inte ska lägga sig istället. Egentligen inget konstigt, när hon sovit mycket kvällen innan brukar hon kunna vandra runt en sväng och men sen komma tillbaka under täcket. Istället sätter hon sig och kissar. En stor pöl intill köksbordet. Händer aldrig annars. Suck. Minns att hon drack väldigt mycket efter träningen och att vi var ute en gång mindre än vi brukar. Bara att tända lamporna och torka upp. 

2. Jag försover mig. Återigen, händer aldrig annars. Istället för att vakna klockan sex sover vi gott till kvart i åtta. In i duschen och jag har nog aldrig varit så tacksam över en redan laddad kaffebryggare. Iväg med Wilma till dagis (vilket brukar ta en timma och en kvart fram och tillbaka) för att landa i skolbänken bara några minuter för sent. Ibland överträffar man sig själv.

Det ska bli skönt med fredag imorgon. Sovmorgon och träff med träningsgänget på kvällen.
Välkommen helg!

Femte kurstillfället - hantering, hundmöten och rallylydnad!

Idag var det dags för femte kurstillfället, väl tajmat mellan höstskurarna. Wilma var duktig men är lite besvärad av mörkret för tillfället. Ser man spöken på dagen är det såklart ännu värre på kvällen. Med andra ord är det lite svårt att koncentrera sig när man hela tiden måste spana på vad som kanske kan röra sig i buskarna. 

Hundmöten:

Vi hade idag med några nya hundar som vi tränade på att möta. Först gick vi runt ett hus och passerade varandra ett antal gånger. Detta gick jättebra och hon brydde sig inte nämnvärt. Följde med fint och sökte kontakt precis som vi tränat på. Efter det körde vi kringlan, dvs gick slalom mellan de andra deltagarna som stod i en större cirkel. Lite svårare men runt kom vi. Hon slängde sig i alla fall inte i kopplet vilket är ett stort steg i rätt riktning!

Rallylydnad:

Den här gången hade vi en längre bana och lite svårare moment. Egentligen var det inget som hon inte redan kan, förutom ligg - gå runt som inte är någon höjdare i blött och kallt gräs. Här hade det dock hunnit bli kolsvart ute och någon var mer intresserad av att spana på joggare än att springa slalom. Någon gång i mitten vaknade hon ändå till och gjorde några moment riktigt bra. 

När hon vill så går det ju!

Hantering:

Här gjorde vi lite olika, allt från lydnadens tandvisning till utställningshantering, lite beroende på våra olika mål. För Wilmas del valde vi att inte alls lägga någon fokus på henne. Istället började vi med att bara heja på varandra medan hon sitter still bredvid, för att avsluta med att kunna ta i hand utan att hon lämnar position. Hennes problem är trots allt inte att bli hanterad, utan att INTE bli hanterad. Men hon höll sig i skinnet och fixade det över förväntan. Så duktig!

På söndag ska vi träna lite mer sök och det ska verkligen bli jättekul! 

Vi blev ju liksom lite frälsta senast. 

Wilma och den trasiga leksaken!

För ett par veckor sedan köpte jag en leksak från Hööks. Ingen dyr historia, men den hade liksom det mesta ändå. Med en boll i ena änden gick den att kasta, lång svans att jaga/bära/kampa med och en pip längst ut. Självklart var det en höjdare för lilla damen.

Tyvärr gick den dock sönder redan vid första användningen. Rich sa det om sömmen som håller bollen på plats. Tråkigt tyckte jag. Wilma är trots allt en liten hund utan direkt kraft i bettet och har aldrig haft sönder en leksak förut, så jag åkte in för att byta. Tjejen i kassan var hjälpsam och vi fick en ny. Tack tack!

Det verkar dock som att det inte vill sig bättre denna gång och exakt samma sak hände igen. Måste vara något i produktionen, för lilla Wilma borde den annars hålla för. Synd!

Duktig liten hund!

Bortsett från att hon kommit in i någon slags spökålder och gruffar på allt och alla, så sköter hon sig så fint min lilla skitunge. Hon är så nöjd och glad och då blir ju jag nöjd och glad. 

Igår, dvs måndag, var hon på dagis. Måndagar är hennes bästa dagisdagar för då är "lillebror" Quentin där. Quentin är hennes brorson från samma kennel, bara en månad yngre. Lite mindre vitt på kroppen men annars är de himla lika. Förstå vilken lycka att få busa med brorsan en hel dag? De är som piff och puff, hoppar den ena så hoppar den andra. Vilar den ena så vilar den andra på samma plats. Snacka om dubbeltrubbel! Wilma fick i alla fall beröm för hur fint hon promenerar på deras rundor tillsammans med alla de andra hundarna. Går duktig vid sidan hela tiden. Knappt att hon märks av. Det är annat än när hon är ute med mig, haha.

Idag har hon varit själv hela förmiddagen, dvs drygt tre timmar och längre än någonsin tidigare och det utan några som helst problem. Inte för att det direkt varit några konstigheter tidigare, men jag är så lättad att det verkar gå bra. Inga olyckor, inget söndertuggat. Glad men inte överdrivet stressad när jag kommer tillbaka. Skönt!

Dessutom så har det ju faktiskt gått fyra veckor sedan återbesöket nu (var tvungen att räkna flera gånger), vilket betyder att hon nu får springa och busa precis så mycket hon vill, äntligen! Vi har ju tjuvstartat lite som sagt, men nu behöver vi inte hålla tillbaka alls längre. Firade med en riktig långtur avslutat med bollkastning på ängarna, och jag vet inte vem som njöt mest.

Ledig lördag!

Idag kör vi lite vilodag. Passar bra mellan träning igår och parkourpromenad imorgon. Jag har märkt att hon lätt blir rastlös trots ordentligt med både psykisk och fysisk aktivering, och tror att hon behöver lite hjälp med att komma ur den spiralen.

Så idag har vi mest bara vilat. Tricksat lite och strosat i skogen. Det har inte direkt varit något promenadväder för allmänheten idag, vilket har gjort att hon kunnat gå lös nästan hela tiden. Så himla skönt att ha kommit till den punkten att jag verkligen vet var jag har henne (de flesta dagarna i alla fall, tonårshormonerna är icke att förglömma). Jag vet och hon vet. Och hon har sådan koll på mig nu, ser till att alltid vara inom synhåll. Lyssnar när jag blir gnällig över att hon sätter av efter skatorna som bara vill retas. Håller sig intill när det kommer människor, skyndar på när hon nosat för länge. Hoppas att det fortsätter så, hon är trots allt en ganska självständig individ i övrigt. 

Värre är att hon istället blivit så himla dålig på att gå i koppel. Vi slarvar och tycker liksom att det är lite trist och tråkigt. Men det får väl vara så ett tag då, tänker att det väl faller på plats för eller senare också. 

Vi har i alla fall haft en förträffligt mysig lördag!

Ett steg i rätt riktining!

Idag var det kul att arbeta! Med gårdagens målsättning gav vi oss ut i solen för att ha det så roligt som möjligt. Mest fokus på leken som sagt men med target och klicker som belöninspunkt. Vi gjorde det enkelt för oss och jag skickade henne från ett avstånd jag vet att hon kan men där hon ändå behöver tänka lite och vara medveten om vad hon gör. I och med klickern blir hon också automatiskt uppmärksam på mig då hon vet att belöning är på väg. För att hålla intresset uppe varvade vi ätbar belöning för att få snabba klick med att kasta leksaken för att låta henne jaga/springa.

Jag älskar ju hennes energi och glädje och vill verkligen behålla den i träningen. Svårigheten är bara att kanalisera allt det där och istället skapa en förväntan när hon jobbar. Idag kändes det verkligen att vi är på rätt väg! Pigg, alert och lyhörd. Och bäst av allt, det var så himla kul!

Världens suddigaste bild från förra veckan, men nog har hon fart i alla fall ;)

Fjärde kurstillfället - target, klossen och rallylydnad!

Vissa dagar är det jobbigare än andra att vara en liten unghund, med hormoner som spökar och motivation under nollan. Idag har varit en sådan dag. Ena stunden är hon döv och klarar sig bättre på egen hand för att i nästa skälla ut någonting som inte ens finns. Och då är hon inte särskilt skällig egentligen. Jaja, tålamod och trygghet är det som gäller från min sida. Och att inte göra någon stor grej av det.

Kurs var det hur som helst dags för idag. Wilma har varit på dagis måndag och tisdag medan jag har skrivit hemtenta, så sedan söndagsträningen har vi inte gjort många knop tillsammans. Hur som helst jobbade vi vidare med target med sikte på rutan, testade klossen för bakdelskontroll och tog några rallyskyltar.

Target:

+ Förstår uppgiften och klarar den trots störning.

+ Söker den själv, även på några meters avstånd.

 - Tappar intresse.

Detta sitter mer eller mindre i ryggmärgen nu och det är bara att jobba vidare med längre avstånd. Jag kan skicka henne några meter och stadgan är helt okej. Att hon tappar intresset är helt mitt fel då jag återigen glömmer bort mig och gör för många upprepningar. När ska jag lära mig att det inte behövs? Hon förstår lika snabbt som hon tröttnar, så korta och intensiva pass är det allra bästa. Senaste veckan har vi använt oss av extra mycket shejping som motivationshöjare, så när hon började tröttna på att trampa på plattan bjöd hon på diverse andra beteenden istället. Söt är hon i alla fall!

Klossen:

+ Ställer sig och stannar kvar

+ Påbörjade tramp med bakbenen

Klossen är något jag tittat lite på innan men aldrig testat. Det känns dock som det perfekta hjälpmedlet för att hon ska hitta fotposition och komma närmre mig. Vi nosade mest bara lite på det idag, men tack vare parkourträningen och att hon är shejpad kom vi ändå en bit. Klev upp gjorde hon på kommando och några tramp bjöd hon på själv. Duktig!

Rallylydnaden:

+ Sitter kvar när jag går runt

+ Trampar bra i vänstersväng

- Omotiverad och seg

Rallylydnaden gick vi igenom allra sist och vid det här laget var Wilma trött på både kyla och mörker. Förmodligen kissnödig också. Några skyltar gjorde hon dock riktigt bra, även om följsamheten och motivationen hade mycket kvar att önska. Kom igång efter lite lek men var mest nöjd när hon fick sitta i famnen, haha.

Slutsats:

Återigen, jag MÅSTE bli bättre på att jobba med kortare pass. Det är så kul och jag skulle lätt kunna hålla på hur länge som helst, men det går ju inte. Min rädsla är att tjata ut henne så att hon inte längre tycker att det är kul. Så korta repetitioner och värdefull belöning får vara ledorden. Imorgon är vi lediga båda två och då ska vi avsätta tid för att jobba ännu mer på leken, som just nu får vara prio ett!

Hemläxa:

Till nästa onsdag ska vi jobba vidare med target, klossen och även testa på baklängesgåendet för att så småningom få till fotgången. Gärna öva på att kolla tänder då vi ska gå igenom lite av hanteringsbiten. Det ser vi fram emot!

 

Solande i sann italienarstil!