Kurs och klädproblem

Häromdagen anmälde jag mig och Wilma till en relationskurs på Ruinjo's här i Växjö. Vi har ju gått en valpkurs, och har efter det letat efter en fortsättning som skulle kunna fungera för oss. Senare är tanken att gå en mer renodlad kurs med sikte på en specifik gren, men för det behöver hon nog mogna i huvudet lite. Tills dess verkar detta passa ypperligt, det är väl precis det här vi behöver idag. Kruxet är att den sträcker sig över september och oktober, dvs det kommer att vara kallt och blött och ruggigt. Och att inte kunna tillgodogöra sig en kurs bara för att hunden vill gå hem och lägga sig under täcket vore ju lite trist. Så nu jagar jag efter de perfekta träningskläderna till min lilla primadonna.

Egentligen behöver hon en hel garderob som funkar i alla väder. Som håller värmen och förblir torra och som inte minst sitter bra och följsamt på en snabb italienska. Så att vi kan hålla igång oberoende av årstid och väderlek. Inte det lättaste med andra ord. Och till höstträningen söker jag ett tunnare plagg som täcker magen (tänker på en annars omöjlig platsliggning...) och som ger plats för bogen och frambensrörelserna. Inte det lättaste.

Här ovan är några alternativ från vinthundsboden. Fina täcken, och de har dessutom bärnstenshalsband som jag tänkt investera i. Dessa tre tillsammans blir dock nästan lika dyra som ett helt paket från k9 apparel, där fyra täcken plus sockor och duffle ingår. Måttbeställt och mycket praktiskt. Det blir till att räkna på det där, för beställa behöver jag ju göra så snart som möjligt.

Slalom mellan benen

 Vi hann i alla fall med att sätta denna, som var ett av veckans mål. Var duktig nog att spela in som dokumentation också, så himla bra att kunna gå tillbaka och kolla och inte minst att kunna studera hur det ser ut utifrån. Vad ger jag min hund för signaler osv. Men ja, slalom mellan benen var det ja. Och inte så mycket mer.

Ormbiten!

I söndags hände alltså det som inte fick hända. Wilma blev ormbiten. Av en huggorm rakt över nosen. Som tur var hade jag läst på en del innan, just för att vi sett mycket ormar och för att det varit min största skräck, så jag var åtminstone lite förberedd. Men fy, så hemskt det har varit.

Det hände precis utanför där vi bor. I skogen nedanför huset. Vi passerar först en orm, som hon dessutom tycker är hur läskig som helst när den ringlar iväg och ryggar flera steg, och jag tänker att nu är det väl lugnt. Hon går kopplad precis bakom mig för säkerhets skull, men stoppar ner nosen och luktar på något intill kanten av stigen. Tjuter till och jag förstår genast vad som hänt. Ser till och med svansen på den uslingen som just lämnat två blödande hål i nosen på mitt lilla hjärta. Hivar snabbt upp henne under armen samtidigt som jag ringer djursjukhuset. Tack och lov för söndagsöppet. Hon i receptionen frågar om vi vill komma in och jag undrar vad det är för puckad fråga. Ja, vi kommer. NU. På direkten. Ringer sedan taxi utan att veta om jag har pengar så det räcker, det får lösa sig på något sätt för allt som finns i huvudet är ju Wilma.

Vi är väl inne på en halvtimma och hon svullnar fort. Rosslar lite och skriker några gånger. Det är väl läskigt och gör ont. När sköterskan hämtar oss i väntrummet viftar hon ändå på svansen så gott det går. Min tappra fina lilla. Åh, så ont det gör. Det konstateras att hjärtat slår som det ska, och hon läggs in för dropp och smärtlindring. Hon skriker lite till när de bär iväg med henne, men tystnar när jag lägger handen på henne och säger hejdå.

På kvällen får jag hämta hem henne igen. Sjukhuset har ingen personal nattetid och själv kan hon inte vara. Hela huvudet och halsen är nu svullet och hon ser rent ut sagt hemsk ut. Jag upptäcker snart att det dessutom knappt finns någon att kontakta om hon skulle bli dålig igen. Söndag natt är ingen bra natt för sjuka små djur och aldrig har jag väl varit så rädd i hela mitt liv. Nattlampan tänd och vak varje timma, bara för att se så hon andades (och vad gör jag om så inte vore fallet?).

Gryningen har väl aldrig varit så välkommen och nästa morgon åkte vi in med henne direkt när sjukhuset öppnade igen. Sedan anlände min kära mamma som stöd, tog utan att tveka första morgontåget från eskilstuna för att finnas där när hon behövdes. Jag var ju helt förstörd. Wilma var dock mycket piggare idag och att ligga inne var väl det minsta hon ville. Tydligen hade hon satt praktikanten i arbete i alla fall, som snällt hade fått göra henne sällskap. Lilla bortskämda livet, klart hon ska ha allt. På kvällen kunde jag hämta hem henne för gott, och trots att hon fortfarande hade ont av svullnaden var det en enorm lättnad. Den mest akuta faran var över. Bara denna väntan kvar.

Och väntan är alltså precis vad den här veckan och kommande vecka kommer bestå utav. Vila och väntan. Nästa fredag ska vi in på återbesök för att ta blodprov och kolla hjärtat, och innan dess är det stillhet som gäller. Lillan känner sig dock redan som återställd och har mer eller mindre popcorn under fötterna. Det blir mycket godissök och platsövningar vill jag lova, för att åtminstone fylla dagarna med någonting meningsfullt.

Mest av allt är jag så himla tacksam. Över att det gick så bra, över att min lilla valp är så oerhört tapper och för att vi har turen på vår sida. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter så. Det måste det ju göra.

Fredagsvila och dagisplaner

Idag har vi haft vilodag. Förutom att hon fått rusa av sig morgon och kväll har det bara blivit korta promenader och mycket sömn. Lillan har inte klagat det minsta då hon fått snusa på en solfläck i sängen, det finns ju värre saker liksom. Vi behövde nog det här båda två.

Idag har jag dessutom pratat med Sandra på Tiger hundcenter. Har nämligen fått mitt schema för september & oktober, och skulle behöva någonstans där hon kan vara ungefär två dagar i veckan. Dessutom vore det guld värt för hennes skull att få chansen att vara i flock eftersom hon annars är ensamhund. Det är viktigt det där, tycker jag. Det sociala samspelet. Och att fungera med olika typer av hundar. Hur som helst var det lite dåligt med platser just nu, men hon ska i alla fall dit på prov på måndag. Fungerar det inte alls så vet vi ju åtminstone det. Bara att hålla tummarna!

Vad skulle jag göra utan?

Åh, denna underbara lilla varelse. Som, trots att hon igår var så trött att hon knappt orkade ut på nattkissen, idag skuttar iväg på vår något kyliga morgonpromenad. Alltid positiv, alltid denna energi. Att få leva tillsammans med henne är ren och skär lycka.

Första gången på BK och valpbus

Igår träffade vi lilla Skilla och hennes matte Hannah för första gången. Fina Skilla som är världens gulligaste lilla foxterrier och jämngammal med Wilma, och de hade det verkligen jätteroligt. Skönt med en busig men stabil och snäll liten valp. När de fått rusa av sig kunde till och med vilda Wilma slappna av tillräckligt mycket för lite närkontakt, och Skilla var så duktig med henne. Mattarna var dessutom nöjda och glada de med, vilket ju är himla roligt då vi även ingår i en nystartad liten träningsgrupp. Men mer om det senare.

Kul med kompisar alltså, och idag hörde de av sig igen och frågade om vi inte ville hänga med på den öppna träningen på bruksklubben. Det ville vi såklart. Spännande tyckte Wilma som både fick se Skilla springa genom tunnlarna och IPO-hundar in action. Dessutom skjuter de i närheten, men det var det ingen av flickorna som brydde sig om. Skönt!

Nu är det en mycket trött liten valp som har kollapsat under täcket här hemma. Stora intryck ska smältas och drömmar ska byggas. Imorgon är en ny dag!

Schema vecka trettiofyra

Våra dagar skiljer sig egentligen inte jättemycket från varandra, men jag har i alla fall tänkt fokusera lite extra på något varje vecka. Detta för att det annars blir så luddigt och vimsigt för oss båda.

Måndag: Träff med Hannah och Skilla för promenad och valpbus.

Tisdag: Öppen träning på BK

Onsdag: Promenad med Elin

Torsdag:  -

Fredag: Promenad med Kajsa

Lördag: -

Söndag: Wilma fyller ett halvår!

Veckans trick/lydnad: Slalom mellan benen och kontakt.

Hemma i Växjö

Då var vi hemma i Växjö, och har så varit i en vecka, och vi börjar äntligen hitta lite bra rutiner. Det är skönt att bara vara vi och att kunna vara konsekvent i uppfostran och handlande. Nu kan hon inte längre dra runt i stora villan eller fjäska för någon annan när matte är tråkig och ställer krav, vilket ju behövs ibland. Livet är inte alltid en fest på lilla frökens villkor.

Men innan vi kommer till mer seriösa grejer som träning och dylikt så måste jag bara säga att hon är det bästa som hänt mig, den lilla tokan. Alla de skratten, hennes outtömliga energi och den där gnistan som ibland får en att vilja slita sitt hår. Att hon varje kväll kryper nära nära under täcket, drar en djup suck och somnar sådär tryggt som bara en liten valp kan. Jag är så tacksam över att hon är min. Både på papper och i hjärtat.