Wilma bor ju numera hemma hos mina föräldrar, och jag vet inte om man egentligen kan tala om det som en omplacering. Hon är fortfarande kvar i familjen, den enda skillnaden är att hon är mer där än vad hon är här istället för tvärtom. Jag får fortfarande frågor om "vad som hänt" och sanningen är den att det inte hänt någonting förutom att Wilma bestämt sig för att det är där hon vill vara. Hon är trots allt en liten fröken med stora åsikter! När hon numera är här hos oss blir hon såklart jätteglad över att ses, men när pusskalaset är överstökat så sätter hon sig vid dörren och är beredd att åka "hem" igen. Så nej, jag har inte gjort något aktivt val. Det är hennes eget.
Det har ingenting att göra med att "hon inte passar min livsstil" eller att "hon inte är tillräckligt bra". Visst har mina ambitioner med träning och tävling ändrats sedan jag blev hundägare för första gången. Och visst är det skillnad på att träna en border collie och en liten italienare. Men det spelar ingen roll. Hon är fortfarande densamma för mig som hon var för två år sedan när jag bestämde mig för att leva tillsammans med henne. Hon är inte bara tillräckligt bra, hon är bäst. På sitt eget vis. Och jag skulle inte offra henne för alla fina tävlingsresultat eller lyckade träningar i världen. I slutänden betyder det trots allt ingenting, och jag har många år på mig som hundägare. Ett hundliv är däremot kort.
Så nej, det är inte anledningen till att hon inte bor hos oss längre. Vi hade en fantastisk vardag där vi ägnade oss åt aktiviteter vi båda tycker om, samtidigt som jag satsade på Esther. Hon och mina föräldrar är dock den perfekta kombon. Även om jag saknar henne varje dag så finns det få saker som gör mig så lycklig som att se dom tillsammans. Hade det inte varit för dom så hade jag aldrig kommit på tanken att hon skulle flytta. Så nej, hon är inte på något sätt utbytt eller ersatt. Vi har bara anpassat oss efter hur hon vill ha det. För vad gör man inte för den man älskar allra mest?
