Vinter, vår och nutid!

Nu har tiden gått sådär fort igen och det är mycket som händer. Polly har tränat agility hela vintern och vi har nyss börjat på en kurs i tävlingslydnad. Mycket spännande! Hon har pajat min ena framtand och nollat sin första blåbärstävling. Frid och fröjd där med andra ord. Esther har återhämtat sig bra och har gjort en rallystart utan att diska sig. Mamma och pappa har fått hem lilla Flora, Esthers systerdotter, och Wilma lever och frodas på bästa sätt. Jag pluggar dessutom till hundföretagande vid sidan av och beräknas vara färdig i slutet av året. Vincent och jag har nämligen lite planer som jag hoppas kunna återkomma med snart!

Har passat på att uppdatera hundarnas och min egen sida. Efter ett år kändes informationen liksom lite utdaterad. Ta gärna en kik där så hörs vi snart igen!

2015

Vid förra nyåret sa jag att 2015 skulle vara året det vände, och nog har det varit ett bra år. Jag har mått bättre än på länge, har fått jobba med det jag älskar mest, Polly och Pila kom in i våra liv och jag är så lycklig som får spendera varje dag med V och vår udda lilla familj.

Wilma blev hundbiten och hamnade på operationsbordet men repade sig otroligt fort, Esther blev dålig men är stadigt på bättringsvägen. Det hade trots allt kunnat vara så mycket värre.

Tävlingsmässigt har det varit ett fattigt år, Esther debuterade fortsättningsklassen med ett bra resultat och två diskar och det har också varit det enda. Utvecklingen i övrigt har däremot gått mycket framåt, både i träning och vardag, något som varit nyttigt för oss att fokusera på.

Nu ser jag oerhört mycket fram emot 2016 som förmodligen kommer bli ett av det mest omvälvande åren i mitt liv. Vi har såå mycket spännande på gång, både stort och smått.

Så tack 2015, du levde upp till alla förväntningar! 🌟

Vinterns träning

Den här vintern går i agilityns tecken. Vi har turen att via klubben få hyra ett ridhus som praktiskt taget ligger grannar med oss (landsbygdens mått mätt) där vi är en grupp som tränar varje tisdag. Mellan det försöker vi hinna med ett litet pass i hallen också. Krämar liksom ut så mycket som möjligt!

Fokus ligger på teknik och detaljer. Vi jobbar med slalom och balans, vilket vi ännu inte har. Matte försöker lära sig att handla ordentligt. Typ det svåraste jag har gett mig in på... Samt tempo och svängar dvs att kunna ha hunden i framåtläge och hitta snabbaste vägen utan att bromsa. Allt på en låg och väldigt grundläggande nivå såklart. Kanske har det hunnit bli lite ordning på oss när de här månaderna är över ;) Vincent har lovat mig en handlingskurs vilket han minsann inte ska få chans att glömma bort!

Vinthund vs Vallhund

För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva ett inlägg där jag tar upp skillnaden i hur jag upplever det är att träna border collie, pudel och italienare. En intressant diskussion som blossar upp då och då när det kommer till vinthundar, kan man verkligen nå framgångar med dem? Jag själv älskar att träna olika typer av hundar, vilket kanske är underförstått med min variation av raser ;) Här kommer i alla fall en liten redogörelse av min syn på det hela, men jag väljer att fokusera på vinthund vs vallhund.

En sak ska man ha klart för sig, och det är att alla kan. De må vara avlade för olika saker, men med finess och förmåga att plocka fram och dra fördel av den aktuella rasens särskilda egenskaper är jag helt säker på att alla kan lyckas. 

Rallytävling Växjö BK

Att träna en italienare (och vinthund) är dock föga förvånande en konst i sig och jag är så himla glad att jag började just där. Det krävs uppfinnesrikedom och en stor portion ödmjukhet vilket är en sak som många gånger tycks saknas inom hundträning. Du kan aldrig någonsin tvinga en italienare till lydnad. En border collie kommer fortsätta att försöka tills du blir nöjd, hur många gånger du än har kickat den i sidan (har du någonsin vistats i vallkretsar så vet du vad jag pratar om). Den kan styras med rädsla medan en italienare pekar finger redan vid det första hårda ordet. Samarbetar du inte med din hund så får du ingenting tillbaka, och tvärtom.

Det som är fantastiskt med italienaren är att den är otroligt lättlärd. Kvick, nyfiken och akrobatisk. Du har däremot inte så många försök på dig och möjligheten att nöta samma moment flera gånger är högst begränsad, detta medför att det kanske tar längre tid innan saker och ting är helt befästa. Tålamod och åter tålamod, medan du med en vallhund mer eller mindre kan peta i detaljer till förbannelse.

Polly

 Det jag kan tycka är svårast är något som tyvärr inte kan styras över. Vädret, såklart. Platsliggning i kallt och blött gräs säger sig självt. Där finns det nog inte mycket mer att göra än att gilla läget, personligen accepterar jag hellre att förutsättningarna inte är de bästa just idag och tar det därifrån istället för att bråka om något min hund upplever som obehagligt. 

Slutligen brukar jag säga att alla någon gång borde träna en vinthund, få saker är så lärorika och vi är tvungna att analysera oss själva i varje steg. Samtidigt blir framgångarna dubbelt värda, och jag inspireras ständigt av de som lyckas förvalta sina hundar på bästa sätt. Alla har olika förutsättningar, och självklart handlar mycket om individen, men att döma ut italienarna för att andra hundtyper är "mer lämpade" för olika hundsporter är så himla synd. När det väl kommer till kritan handlar det mesta om oss och vad vi gör med det vi har.

Efter Wilmas första godkända resultat i rallylydnad.

Det blev som det blev när det inte blev som det skulle...

Vilken helg vi har haft! Esther har tävlat rally gånger två, vilket gick jättebra förutom att hon missade den lilla detaljen att tassarna ska vara innanför plastbanden och att ärevarv får man springa någon annanstans. Polly har vallat (vi har börjat kurs) men är fortfarande mer intresserad av att äta bajs än att få fåren i rörelse... Inte många rätt på de två med andra ord! Vi har dessutom hunnit med ett härligt agilitypass och härj i skogen. Kan man ha det bättre trots odugliga djur?! 

Skämt å sido, vad är planen nu då? Esther ska få vila lite från rallyn. Hon är mer vild än tam just nu med alldeles för mycket vårkänslor i en liten kropp. Jag känner mig dessutom inte jättepeppad på just rallylydnaden för tillfället och då kan jag ju heller inte kräva att min hund ska prestera. Så nu fokuserar vi på agilityn som känns grymt rolig! Att få springa är nog precis vad vi behöver just nu. Jag är även sugen på att kicka igång freestylen på allvar och sätta ihop ett program som vi kan slipa på. Med andra ord så ägnar vi oss åt det som känns roligast, precis som det ska vara!

Huruvida Polly ska valla eller inte är ytterligare en fråga. Hon har hittills inte tänt som jag önskat och jag funderar på om de inte tagit bort väldigt mycket av hennes initiativförmåga (vet ju inte mycket om hur hon blivit behandlad i tidigare hem), vilket jag märker av i andra delar av träningen också. Hon har en bra känsla men vågar inte gå på den, vilket leder till frustration och skapar en inre konflikt hos henne. Men vi tar det i små små steg. Ger henne all den tid hon behöver och så får vi se om det lossnar. Om inte annat så har hon ändå fått chansen att göra det hon är skapad för och det är en ovärderlig erfarenhet för mig inför framtiden. Ska jag någonsin ha en vallhund igen så måste jag vara säker på att det här är något som intresserar mig. Så vi får se vad det blir, det är i alla fall väldigt trevligt!

"Duger inte Wilma längre?"

Wilma bor ju numera hemma hos mina föräldrar, och jag vet inte om man egentligen kan tala om det som en omplacering. Hon är fortfarande kvar i familjen, den enda skillnaden är att hon är mer där än vad hon är här istället för tvärtom. Jag får fortfarande frågor om "vad som hänt" och sanningen är den att det inte hänt någonting förutom att Wilma bestämt sig för att det är där hon vill vara. Hon är trots allt en liten fröken med stora åsikter! När hon numera är här hos oss blir hon såklart jätteglad över att ses, men när pusskalaset är överstökat så sätter hon sig vid dörren och är beredd att åka "hem" igen. Så nej, jag har inte gjort något aktivt val. Det är hennes eget. 

Det har ingenting att göra med att "hon inte passar min livsstil" eller att "hon inte är tillräckligt bra". Visst har mina ambitioner med träning och tävling ändrats sedan jag blev hundägare för första gången. Och visst är det skillnad på att träna en border collie och en liten italienare. Men det spelar ingen roll. Hon är fortfarande densamma för mig som hon var för två år sedan när jag bestämde mig för att leva tillsammans med henne. Hon är inte bara tillräckligt bra, hon är bäst. På sitt eget vis. Och jag skulle inte offra henne för alla fina tävlingsresultat eller lyckade träningar i världen. I slutänden betyder det trots allt ingenting, och jag har många år på mig som hundägare. Ett hundliv är däremot kort.

Så nej, det är inte anledningen till att hon inte bor hos oss längre. Vi hade en fantastisk vardag där vi ägnade oss åt aktiviteter vi båda tycker om, samtidigt som jag satsade på Esther. Hon och mina föräldrar är dock den perfekta kombon. Även om jag saknar henne varje dag så finns det få saker som gör mig så lycklig som att se dom tillsammans. Hade det inte varit för dom så hade jag aldrig kommit på tanken att hon skulle flytta. Så nej, hon är inte på något sätt utbytt eller ersatt. Vi har bara anpassat oss efter hur hon vill ha det. För vad gör man inte för den man älskar allra mest?

Pudelfräset har gjort MH!

Som vi väntat på denna helgen och detta äventyr! Båda tjejerna har fått en dag var, men jag tänkte redogöra för en i taget, annars blir det väl en hel novell. Esther får bli först ut med sina bravader!

I lördags började vi nämligen med att lämna över Polly till snälla Mai som fått det ärofyllda arbetet att passa henne över dagen. Sen tog Esther och jag tåget till Göteborg för att göra MH tillsammans med kennelfamiljen. Så mysigt att få ägna all uppmärksamhet åt min fantastiska pudeltjej, och så himla roligt att få träffa alla de andra. Det händer ju inte så ofta.

Esther genomförde MH:t på det sätt jag hade kunnat tänka mig. Fnattade omkring en del, lekte bra, hade mycket jakt i sig, lite dålig på passiviteten, viss ljudkänslighet med kvarstående rädslor och hotbeteenden mot spökena. Tuff tjej som först stod allra längst ut i kopplet och vrålade, och som när jag gick ut för att följa med och hälsa på ena spöket istället sprang fram och skällde ut det andra. Rädslorna upplever jag dock inte i vardagslivet. Visst kan hon vara misstänksam mot något hon uppfattat som obehagligt men det sitter inte kvar i henne på något sätt när vi gått vidare. Kan också ha blivit något påverkad av polisens övningsskjutbana som låg precis jämte klubben, från vilken de pepprade konstant. Alltså, verkligen konstant. Vet inte om det blev mer psykisk press då. Hur som helst så fick hon en etta på skotten sen, inga problem där.

Det var i alla fall en intressant upplevelse, och lite har jag ju med mig att fundera på. Ytterligare en erfarenhet för mig, särskilt att gå med de andra ekipagen, och något jag tycker är viktigt att göra för aveln. Våra uppfödare gör ett oerhört gediget avelsarbete, och jag vill såklart bidra med det jag kan för att föra världens bästa ras framåt!

Jag har dem att tacka för allt

Mina fina tjejer. Ofta tänker jag på hur otroligt lyckligt lottad jag är som får spendera mina dagar med dem. Alltid glada, världens goaste och med så himla mycket kärlek att ge. Jag säger det om och om igen, men att bli med hund är det bästa beslut jag någonsin tagit och den här världen får mig att må bättre än någonsin. Mitt liv har minst sagt tagit en oväntad vändning, men det hade inte kunnat bli mer fantastiskt. 

Och jag har dem att tacka för allt.

Polly, jobb och bostad!

Här hemma rullar det på, Polly har varit hos oss i två och en halv vecka men det känns som mycket längre. Mitt hjärta klappar såå för den hunden. Hon har inte alltid haft det så lätt, med alldeles för många hem med tanke på att hon bara är ett år, och jag antar att det är tack vare det samt dåligt stöd (behövt lösa jobbiga situationer själv) som hon är väldigt känslig. Jag kan exempelvis inte prata upprört i telefon utan att hon blir jättelåg. Men hon har vuxit mycket redan tycker jag. Blommat ut och börjat ta för sig på ett annat sätt. Mer socialt utåtriktad och mer harmonisk. I nuläget kämpar vi dels på med hundmöten där hon är ganska reaktiv. Det går ungefär hälften bra hälften dåligt, haha. Jag lär mig såklart också hela tiden och i takt med det gör vi framsteg. Det går väl även lite hand i hand med hennes stress som inte yttrar sig utåt, utan visar sig tydligast genom att hon tuggar på koppel eller snappar efter andra hundar. Som sagt, vi jobbar vidare och bygger på vår relation. Hon är en otroligt älskvärd hund som passar mig som handen i handsken. 

 

 Sen har jag börjat jobba också (arbetsträning) vilket är så otroligt roligt, så fyra förmiddagar i veckan håller vi nu till på Positivets Hundcenter. Det är mina fina vänner Sofia och Stephanie som startat upp det, två fantastiska hundmänniskor som gör ett kanonjobb. De öppnade förra veckan och för tillfället är det bara dagisverksamheten som kommit igång, men det kommer snart att utvecklas till  många fler spännande saker. Håll utkik! 

Ytterligare en rolig nyhet är att vi fått bostad, så i vår/sommar flyttar Vincent och jag med alla hundar till en liten håla strax utanför Växjö. Det finns mer eller mindre ingenting där, med det är nära till både skog och sjö och området är hur gulligt som helst. Dessutom behöver vi ju något större än min lilla etta med tanke på hur många vi blir... Ja, nog prioriterar en annorlunda som hundmänniska!

Godkänd debut i fortsättningsklassen!

Wihooo, äntligen kom vi iväg på fortsättningsdebuten, och vilken debut det blev sen! 86 poäng och en sjätteplats. Är så stolt att jag nästan spricker :D Esther tyckte att det var sååå roligt att vara iväg igen efter den långa vintervilan, och jag älskar hur hon riktigt lyser upp i tävlingssammanhang. Oavsett hur det går så är det alltid roligt att ha henne med och vi fick så fina komplimanger av andra medtävlande. Till nästa gång ska vi träna på att koppla av kopplet mitt i träningen och ändå fortsätta med samma fina attityd. Vi tränar ju alltid lösa annars, så att knäppa loss precis innan vi klev in på banan var ovant för oss båda och störde rutinen. Det är ju liksom inte så det brukar vara. Fick därför jobba igång hennes uppmärksamhet lite då hon kom ur fokus, men sen gick det bra! Grattis också till bästa Maria och Ivy som tog sitt andra godkända resultat i fortsättningsklassen, heja er! <3

Pollybus!

Igår hämtade vi som sagt Polly. Hon var hemskt blyg först och tyckte att våra hundar var läskiga, men det släppte så fort vi kom iväg. Idag började vi dagen med ett par timmar i skogen (trots snöslask) så att hon fick göra sig av med lite överskottsenergi, bus och enklare hjärngympa gör susen. Esther är skeptisk och undrar nog mest vad sjutton hon gör här och varför hon aldrig åker hem, men även hon börjar mjukna. Själv är jag störtförälskad och Polly verkar inte ha några större invändningar ;)

Hej Polly!

Nu är det officiellt, på söndag blir fina Polly en del av vår familj! Polly är en ett år gammal border collie, tränad lite lydnad och vallning, men hennes matte har inte riktigt tid för henne just nu. Hur länge hon kommer vara hos oss är inte helt bestämt, men det ska bli så himla spännande och roligt att få stifta bekantskap med en helt ny typ av hund. Jag hoppas att vi alla kommer att trivas bra tillsammans!

Hundmänniska + hundmänniska = ?

Det här med hundar och relationer är inte alltid det lättaste. Åtminstone inte när hela ens liv kretsar kring hund och hundträning. När man hellre ägnar hela sin fredagkväll åt att hänga i den nya inomhushallen istället för att gå ut på krogen. När man lägger pengarna på hundmat istället för på finmiddag. När man köper en dubbelsäng för att hundarna ska få plats. Osv osv. Ni förstår nog. 

Mina tidigare partners har tyckt om mina hundar, absolut.  Men de har inte haft något intresse av att vara delaktiga, vilket har resulterat i att det inte blivit mycket tid tillsammans (för let's face it, hundarna framför allt). Lite trist att knappt hinna umgås såklart, att pyssla själv har jag däremot inga problem med. Men att vara med en hundmänniska kan såklart ställa till andra problem. Hundsyn till exempel. Jag skulle aldrig kunna vara med någon som inte har samma förhållningssätt gentemot sina djur. Det är kanske det allra viktigaste. Då är jag hellre med någon som inte lägger sig i alls.

Därför är jag så tacksam över att ha träffat Vincent. Över att få vara med honom. Någon som värderar sina hundar precis lika högt som jag värderar mina. Som har samma brinnande intresse. Samma träningsmetoder. Någon som hyser samma kärlek till sina fyrbenta familjemedlemmar och som inte tycker att jag är knäpp som viger mitt liv åt dessa djur. Att han sen är en fantastisk och varm person, som har liknande värderingar och en god människosyn (OBS inte så självklart i dagens samhälle) och som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Det är värt mer än guld.

Oläglig sjukstuga...

Det blev ingen tävling. Jag har legat sjuk hela veckan i något som skulle kunna vara vinterkräksjukan. Det borde egentligen ha släppt för flera dagar sedan, men jag var väl lite väl optimistisk... Så oerhört tråkigt, men jag tror att det var ett klokt beslut. Jag har knappt kunnat stå på benen, än mindre fått i mig någon mat, och Esther har fått klara sig med minsta möjliga aktivering. Hon är ju ingen hund som direkt vilar sig i form (sjövild) och dessutom är vi ringrostiga båda två. Lite taskiga förutsättningar, och även om jag hade kunnat klara mig runt utan att kräkas så hade jag förmodligen inte varit en bra förare till min hund. Som tur är så behöver vi inte vänta så länge på nästa tävling. Om två veckor smäller det igen och jag längtar redan!

Maria och Ivy var i alla fall duktiga och kammade hem ett godkänt resultat i fortsättningsklassen. 

Vi är såååå glada för deras skull! Världens bästa tävlingskompisar! <3 

Början på det nya året!

Så då var storhelgerna över och vi har haft det sååå gott. Julen spenderades hos mina föräldrar, och i mellandagarna gav vi oss tillbaka till småland tillsammans med Vincent och hans två whippetpojkar. Trots bilhaveri tog vi oss till slut hela vägen hem och hade en fin nyårsafton. Hundarna sov sig igenom hela spektaklet medan vi människor spelade Bingolotto, dock utan framgång. Lugnt och skönt med andra ord. Hundarna har funnit sig bra tillsammans, och det är så härligt att alla kan umgås utan några som helst problem, trots att Esther var på sina sista dagar i löpet.

Wilma, Kermit, Ezio och Esther!

Nu har vi satt igång med träningen igen vilket är helt fantastiskt roligt. Växjö har ju fått en inomhushall vilket vi såklart har utnyttjat så mycket vi kunnat. Flickorna har även fått känna på agility för första gången. Imorgon ska Esther och jag dessutom debutera i fortsättningsklassen i rallylydnad, vilket lär bli ett äventyr. Hon är för tillfället överallt och ingenstans, så mitt mål är att hon ska stanna på banan. Haha!

Världens sötaste valp!

 I övrigt har Wilma fått flytta hem till mina föräldrar, något som hon valt mer eller mindre helt själv. Hon kommer självklart att vara här ibland också, men allra bäst trivs hon hos dom. Min pappa är trots allt hennes favoritperson i hela världen, så jag har inte haft så mycket att säga till om där... Hon fattas oss såklart, ingenting är ju detsamma utan en liten italienare. MEN det verkar dock som att det kommer att hända fler spännande grejer i vår lilla familjekonstellation. Mer om det senare!

Sen vill vi såklart passa på att önska er allihopa en trevlig fortsättning.
Hoppas att ni ser fram emot detta nya år lika mycket som vi gör!

Vackra, älskade Wilma! <3