Nu har det gått lite mer än fyra månader sedan Wilma satte sina första tassavtryck i mitt lilla hem. Fyra underbart slitsamma månader. Wilma är min första hund och det har inte alltid varit enkelt. Inte för att hon på något sätt har varit svår, tvärtom, utan mer för att jag helst vill ge henne så mycket mer än det allra bästa. För att det är mitt ansvar att fostra henne till en trygg, fungerande och välmående individ. För att jag vet att ju mer jag vet desto svårare blir det. Och så har det alltid varit. Alltid svart eller vitt. Allt eller inget. Alltid med hela hjärtat.
Och nu är det bara Wilma.
Och nu är det bara Wilma.
Att göra plats för henne i mitt liv är det bästa val jag någonsin gjort. All denna kärlek, glädje och outtömliga energi går inte att mätas med något annat. Det finns inte en enda morgon då jag skulle byta promenad mot sömn. Inte en enda kväll då jag skulle byta hennes sömniga suckar mot ett dansgolv. Till och med de dagar då inget annat betyder något, fyller hon med mening.
Det finns dock en sämre sak med det hela, varför har jag inte gjort det här tidigare?
Finaste ni, hon har tur hon Wilma :)
SvaraRaderaFast skulle du ha gjort det här tidigare skulle det ju inte varit Wilma som förgyllt dina dag <3.