Två veckor med Esther!

Nu har Esther varit en del av vår familj i två veckor, och att det inte blivit något skrivet på länge beror på att det är mycket att stå i. Av naturliga skäl. Så som det är med en virvelvindsvalp i hemmet. Jag tänkte i alla fall sammanfatta lite av hur jag uppfattar henne i nuläget, det kan vara kul att se tillbaka på för utvecklingens skull.

Esther är en kavat liten tjej, med personlighet och karaktär. Jag vet inte om det finns något som faktiskt bekymrar henne. Hon trampar på, tar sig envist fram överallt och vill helst synas av alla. För ja, nog är hon social alltid. Möter vi människor skuttar hon på bakbenen av lycka, och till de som mot förmodan inte noterar henne gråter hon i protest. Vi har även hunnit med att promenera med andra hundar, närmare bestämt labradoodeln Denniz och yorkien Millie. Två enkla och snälla individer. Esther och Denniz fann varandra direkt, trots en skillnad på nästan trettiofem kilo. Det var väl pudeln i honom som talar. Esther för sig väldigt naturligt bland de andra och smälter fint in i gruppen, även om hon tar sin plats, vilken hennes ringa storlek till trots är stor.

Leker gör hon med stor entusiasm, till min stora glädje såklart. Favoriten är att hänga i min tröjärm, något jag med flit tänkt att använda mig av vid framtida träning. Smidigt att alltid ha leksak med sig liksom. Hon kampar villigt, byter snabbt fokus, störs inte nämnvärt av omgivningen och kommer gärna tillbaka med leksaken för att fortsätta leka med mig. Klockren!

Vad gäller rädslor upplever jag henne sällan som orolig, är något läskigt vänder hon dock och vill gärna gå därifrån. Jag hade önskat något mer nyfikenhet, men då Wilma är mer åt andra hållet drar hon med sig Esther som växer hela tiden. Miljöpåverkad är hon dock inte, utan är alltid stencool oavsett vilka situationer vi hamnar i. Skrikande polisstudenter, busstationer, tåg och affärer. Ingenting verkar bekymra henne. Att åka hiss är dessutom det roligaste man kan göra just nu. Kutar in för att sätta sig med en duns på golvet, det gäller liksom att hänga med i svängarna.

Äter gör hon också och det med god aptit. Nu går hon på VoH blandat med Musch och lite rå föda och allt är lika poppis. "Godis" var hon lite skeptisk till i början, men med ett glupskt sällskap är man ju tvungen att vara snabb när det bjuds. Rumsren är hon som varje valp. Visst händer det olyckor när jag inte är tillräckligt uppmärksam, men hon är jätteduktig på att göra ifrån sig ute oavsett väder eller vind.

Klippa klor är inga som helst problem (peppar peppar) och hon somnar fint i min famn. Öronen rycker vi lite och ofta och även om det inte är poppis är hon inte omöjlig. Värre är det med att karda pälsen, den är tydligen hemsk. Men i takt med att min teknik förbättras och med mycket tålamod och envishet så är konsterna snart avhjälpta. Häromdagen fick vi dessutom hem klippmaskinen, spännande!

I övrigt fokuserar vi mest på att komma ihop och hitta varandra som grupp. Att vardagen ska flyta på och att alla ska hitta sin plats. Upptäcka världen och allt vad den har att erbjuda. Koppelpromenaderna går oftast mycket bra numera och hon svarar både på sitt namn och kommer på inkallning. Mycket händer ju automatiskt när det redan finns en hund i hemmet, det är häftigt hur mycket de snappar upp!

Vart vi än vänder oss tar hon alla med storm. Med så mycket utstrålning och karaktär vore ju något annat konstigt och vi är som jag tidigare nämnt så himla glada över att ha henne här. Min lilla stjärna!