Att bjuda på sig själv.

Så, vad gör man med en unghund som plötsligt tappat öronen? Att tjata är fullkomligt lönlöst, så idag har vi istället klivit bort från stigen och lekt kurragömma i skogen. Egentligen är det något jag borde göra oftare, bjuda på mig själv och roliga beteenden, men det är ju så lätt att fastna i det där gamla vanliga när Wilma ändå är duktig på att roa sig själv. Något jag definitivt behöver bli bättre på.

Ger man sig bara ut är det ju enkelt. Att gömma sig bakom en sten, klättra uppför backar eller leka tafatt runt ett träd är himla underhållande (och så får matte sig ett träningspass på köpet). Jag vill trots allt att min hund ska tycka att jag är den roligaste och att det ska vara spännande att umgås med mig, men det gäller ju att förtjäna det också. Till slut hade jag i alla fall en uppmärksam och förväntansfull tjej som kom som ett skott vid minsta vink, och det helt utan bråk och osämja oss emellan. Ibland är det inte svårare än så!